Wiseman's Wisdoms

Alla hjärtans dag

2012-02-14T06:02:00.003+01:00

Det är roligare att måla på staketet

2012-02-07T22:19:00.000+01:00

Ursprungligen postat som kommentar på Sinuhes samtal

Utan att vilja hänga ut någon utan mest för att kommentera den allmänna företeelse kan man konstatera att det är märkligt hur debatten på en försvarspolitisk blogg och andra forum fungerar.

Man kan jämföra det hela med situationen för den person som nyss övertagit ett hus med omfattande renoveringsbehov och som kräver omedelbara renoveringsåtgärder om det inte inom kort tid helt ska falla samman. Den nyblivne husägaren sammankallar vänner och bekanta för att få hjälp med renoveringen. Alla förstår snabbt problemet med huset och att någonting behöver göras och inte bara något utan det också krävs ett omfattande arbete. Glada i hågen sätter man igång och hjälps åt med renoveringen. Arbetet är dock så omfattande att rätt snart är det bara husägaren och några få andra som tar sig an att avhjälpa de större och allvarligare problemen såsom nedsjunkna grundstenar och murkna takbjälkar. De andra har funnit egna roligare och för stunden mer givande och belönande arbetsuppgifter som att måla staketet, klippa gräsmattan och att byta glödlampa i ytterbelysningen. Visst blir det snyggare, men huset rasar inte mindre för det.

På liknande sätt fungerar det i försvarsdebatten. Skriver man på en försvarspolitisk blogg ett inlägg om mer övergripande och långsiktigt påverkande frågor av försvars- och säkerhetspolitisk natur renderar det i ytterst få kommentarer. Handlar ett inlägg istället om stridsvästar, vilket namn ett visst förband ska ha, tjänsteförmåner eller upplevelser under en övning för 20 år renderar det i tjugofalt fler kommentarer.

Samma sak ser man i den mer allmänna försvarsdebatten och även i Riksdagen där till exempel en mycket stor del av debatten våren 2008 kring förbandsnedläggningar kom att handla om Marinens musikkårs överlevnad istället för mer övergripande och långsiktigt viktigare frågor som landets fortsatta förmåga till undervattensstrid och liknande.

Är det så konstigt att situationen är som den är och blir som den blir avseende svensk försvarspolitik när till och med de försvarsintresserade är mer intresserade av stakets färg än att åtgärda det rasfärdiga taket?

Försvarsmaktens Köttberg II

2012-02-07T08:30:00.001+01:00

I det tidigare mycket omdiskuterade inlägget "Försvarsmaktens Köttberg" beskrevs bland annat att det med regeringens hårda arbetslinje kommer att bli svårt att hålla nere pensionsåldrarna för officerare. En allmän höjning av pensionsåldern i samhället har länge varit på tapeten och att då hålla fast vid 61 år för officerare (55 för flygförare) lär bli mycket svårt.

Mycket riktigt säger också statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju till DN idag att pensionsåldern måste höjas - kanske så mycket som till 75 år för att pensionssystemet ska gå ihop. Vad detta innebär för Försvarsmaktens del återstår att se. Att ha en officerskår som går i pension först vid 75 år är skrattretande, särskilt när det gäller en verksamhet där det är en in, en ut och dessutom i hög grad är beroende av fysisk styrka och kondition. 70-åriga fanjunkare som jagar på 20-åriga soldater i markoperativa insatser på en annan kontinent kan vi bli världsförst med i Sverige.

Snarare stärker statsministerns resonemang än tydligare argumentationen för en lägre pensionsålder för militär personal. Lösningen är allmän i många andra västländer just för att man vill undvika att ha en skev ålders och gradpyramid liknande den vi har i Sverige där de över 1000 överstelöjtnanterna utgör en extremt oproportionerlig del av officerskåren. Resultatet av oviljan att omgalonera sig till specialistofficer (högst förståeligt utifrån tidigare agerande av arbetsgivaren vid strategiska personalbeslut) resulterar nu i att endast 50 nya officerare utbildas per år istället för 150. Även detta kommer att bli en puckel i framtiden.

Statsministern talar om att människor med tunga arbeten måste vara beredda att byta yrke tidigare i karriären innan de behöver förtidspensioneras av krämpor. Frågan är om detta kommer att fungera frivilligt i en organisation som Försvarsmakten eller om det inte måste till ett reglerat system, helst med positiva incitament precis som i andra västländer. Det "köttberg" som redan nu är ett problem i Försvarsmakten kommer annars att bli sju resor värre om officerskåren förväntas gå i pension vid drygt 70 år.

Oppositionen lär i vilket fall som helst öppna stora skjutbanan mot Regeringen och berätta vilken förkastlig människosyn statsministern har. Att de sedan hade varit tvingade till motsvarande åtgärder i regeringsställning kommer självfallet inte nämnas, liksom det faktum att man från deras sida redan i början av 00-talet talade om liknande åtgärder.

SvD, Exp, SR, Aft, SVT, 2, GP, Sydsvenskan
Bloggar: Cornucopia

Att överbevisa Alf Henriksson

2012-01-30T22:12:00.004+01:00

Vår store ordkonstnär Alf Henriksson skaldade en gång:

"Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi. Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten"

En säkerhetspolitik otydlig till tusen där allmänheten har svårt att se ett samband mellan budskap och handling – historiskt som i samtid, ett ständigt användande av Försvarsmakten som budgetregulator, en självförvållad radikalt minskad folkförankring, ett fortsatt befästande av militära yrken som låglöneyrken, en i allmänhetens ögon kaotisk ledning av Försvarsmakten och därtill en personal med dålig självbild. Samtliga bidrar dessa faktorer till sanningen i Alf Henrikssons ord.

Att ändra på sanningen i orden utan att landet för den skull hamnar i krig – det är utmaningen. Lyckas man med detta skulle man aldrig behöva diskutera åtgärder som dessa. Då skulle rekryteringen lösa sig själv.

SvD, Exp

Rekryteringen som inte var ett problem (uppdaterat 30/1 21.15)

2012-01-29T23:28:00.010+01:00

Tyvärr petar ju det här ner inlägget om Strategiska Realiteter - Del 2: Rysslands Arktisstrategi från översta platsen på första sidan, men det kan inte hjälpas. SvD rapporterar nu nämligen på söndagskvällen att i Högkvarteret förbereds det en sänkning av antagningskraven för soldater och sjömän. Tidigare har antagningskraven innefattat godkänd gymnasieskola, men detta vill man nu sänka till genomgången grundskola med grundläggande gymnasiebehörighet.

Den som i dag vill bli soldat, sjöman, gruppbefäl eller officer måste vara svensk medborgare, vara lägst 18 år och ha minst godkänt i ämnena matematik A, svenska A, engelska A och samhällskunskap A från gymnasiet.
Enligt Försvarsmaktens förslag till nya föreskrifter räcker det med att den sökande har behörighet till nationellt gymnasieprogram enligt skollagen. Det innebär grundskola eller motsvarande med godkända betyg i svenska (eller svenska som andra språk), engelska och matematik. Om det finns fler sökande än platser ska i första hand personliga egenskaper och hälsa avgöra. Först i andra hand ska de som också har gymnasiebetyg väljas ut.

Det är närmast så att man helt tappar hakan. Många har varnat för att ett yrkesförsvar med låga löner och förmåner riskerar att sänka allmänkompetensen hos soldaterna och sjömännen, men ingen hade nog ens gissat att man skulle ta till dessa medel. Det många debattörer har varnat för är att situationen ska bli liknande de i andra länder med yrkesförsvar med stora vakanser, t ex Nederländerna som utgjort förebild för den svenska personalförsörjningsreformen och där man trots rekrytering även på gymnasiernas individuella program dras med stora vakanser. Ingen hade nog ändå trott att utvecklingen skulle bli denna – och så snart.

Överste Peter Öberg har helt rätt i sin kommentar i SvD att denna sänkning av kraven närmast är en återgång till vad som gällde under värnpliktstiden. Dock behöver man förmodligen gå mycket långt tillbaka i tiden för att jämförelsen ska besannas. Eftersom gymnasiebetyg kommer att värderas så lågt riskerar det bli en betydligt större andel rekryter som saknar godkänt gymnasieskolgång än vad som varit fallet med värnplikten under många år. Värnplikten hade som bekant den fördelen att samtliga unga män (tyvärr inte kvinnor) kallades till mönstring och därefter skedde urvalet.

Argument som ofta använts från yrkesförsvarsförespråkarnas sida är att striden är så pass mycket mer komplex nu, liksom den materiel som ska hanteras och att detta kräver anställda soldater och sjömän och att de värnpliktiga fick alldeles för kort utbildning för detta. Dessa argument har upprepats som ett mantra genom historien, men på något sätt verkar det ha fungerat utmärkt för värnpliktiga i alla fall att hantera sin tids avancerade materiel. En ung människa idag är på ett helt annat sätt van vid högteknologi än en ung människa för 30 år sedan. Samhället utvecklas som bekant även utanför grindarna.

Vad som däremot spelar en avgörande roll är mängden övning där man under två decenniers tid, sedan devalveringen i början av 90-talet då krigsmateriel, drivmedel och mycket mer i ett slag blev 30 % dyrare och det totala raset i försvarsbeslutet 1996, av kostnadsskäl inte har repetitionsövat värnpliktiga soldater. Istället blev de värnpliktiga allt mer och mer en förbrukningsvara som endast utbildades för att skapa intresse för dessa att söka utlandsstyrkan, i takt med att även grundutbildningens kvalitet sjönk då man inte hade råd att öva i högre förband. Av den anledning krigsplacerades inte heller dessa årskullar under 00-talet. Det är nu dessa sistnämnda och senast utbildade soldater som kommer att fylla ut personallistorna i krigsförbanden tills dessa, om allt går som de ska, har bemannats upp med anställda och tidvis tjänstgörande soldater år 2019. Detta historiska faktum väljer de debattörer som aktivast förespråkar yrkesförsvaret att helt bortse ifrån. Det spelar dock ingen roll om en soldat är värnpliktig, tidvis tjänstgörande eller heltidsanställd. Vad som spelar en avgörande roll är som sagt mängden övning. Oövade soldater bygger inga krigsförband på samma sätt som inte oövade befäl och chefer kan leda dessa förband.

Faktum kvarstår att en stor mängd av de som gjorde värnplikten därefter gjorde valet att fortsätta i Försvarsmakten och bli officerare, trots att de tidigare inte hade en tanke på en militär karriär eller till och med motsatte sig hela värnpliktskonceptet. Frågar man många av våra absolut bästa officerare har de just denna bakgrund. Samma sak gäller bland många andra före detta värnpliktiga. Man hade aldrig befattat sig med Försvarsmakten om man inte varit tvungen men efter muck är man mycket glad att man gjorde det. Som en högre officer en gång uttryckte det: "Värnplikten gav mig en klassresa från arbetarklassförort till adjutant till kungen. Jag skulle bli elektriker och hade inte en tanke på det militära".

Ofta talar man också om den mycket mer komplicerade situationen vid internationella insatser, där begreppet "den strategiske korpralen" har myntats. Det är inte som man vid en första anblick kan tro något som har med en viss kortare tysk man att göra. Istället beskriver uttrycket fenomenet hur en enskild soldats agerande i ett låg-intensivt konfliktområde kan få strategiska och världsomspännande följder till följd av vårt globaliserade och mediaintensiva samhälle. Här har Sverige tidigare berömt sig med att ha en betydligt högre allmänbildning och mognad hos sina soldater, vilket gjort att dessa agerat sunt och utan mycket stora krav på förhållningsregler. De i jämförelse enorma mängder stridsregler och förbehåll som idag omgärdar internationella insatser är inte de lättaste att ta till sig. Att då ha soldater som inte har klarat av gymnasieskolans rätt grundläggande samhällskunskap eller gymnasial svenska och engelska är högst olämpligt.

Förfarandet med en allmän kravsänkning är också förvånande med tanke på den oerhört positiva rapporteringen från regeringskretsar och Försvarsmakten om hur väl rekryteringen går, inte minst på försvarsministerns blogg. SvD rapporterade igår att avhoppen under GMU2, den andra omgången av grundläggande militär utbildning för rekryter som ej tidigare genomför värnplikten, stigit till ca 25 %. Avseende GMU 3 och 4 är siffrorna ännu inte klara, men de sägs preliminärt vara lägre än GMU 2 och i linje med GMU 1. Vad som egentligen är mer intressant är hur länge soldaterna sedan stannar. Tyvärr saknas ännu data på detta, men det borde i alla fall gå att få fram hur många som hittills lämnat även om en hel cykel ännu inte fullbordats. Försvarsmaktens planering för att organisationen ska vara fullt bemannade 2019 förutsätter nämligen att soldaterna i snitt stannar 6 år, medan oerhört många soldater uttrycker en avsikt att stanna något eller några år innan det är dags för det civila livet igen. Motivationen ligger för de flesta i en internationell insats, gärna i Afghanistan.

Problemet blir då trefalt. Det ena är att långt ifrån alla soldater kommer att få göra en internationell insats. Stora delar av Försvarsmakten kommer inte att ianspråktagas för detta ändamål och rekryteringen och attraktionsvärdet riskerar då att bli därefter. Grundinriktningen är också att det är de försvarsgrenar (eller stridskrafter som det nu heter) som i huvudsak ska koncentrera sig på det nationella försvaret, Flygvapnet och Marinen, som ska ha den största andelen kontinuerligt anställda soldater av beredskapsskäl medan de internationella insatser i högre grad ska bemannas med tidvis tjänstgörande soldater i arméförbanden.

Det andra problemet har redan börjat, men accentueras än mer 2014 när Afghanistaninsatsen avslutas. Då är det tyvärr av mycket hög vikt för Försvarsmaktens personalförsörjning av soldater att en ny omfattande insats påbörjas, samtidigt som det kommer att bli mycket påfrestande för en stor del av officerskåren som nu börjar bli rätt krigstrött. Kontinuerliga insatser i stridsliknande miljö innebär också ett stort slitage på materielen vilket utöver kostnader för själva insatsen kommer att innebära att försvarsbudgeten blir än mer ansträngd.

Slutligen har också den högre ersättningen vid internationella insatser använts som motivering till den annars låga lönen som soldater och sjömän uppbär. Kan man varken locka med löner, förmåner eller insatser återstår väl inte mycket annat än att sänka kraven.

Eftersom frågan alltid kommer upp är det lika bra att återigen påpeka det. Det finns inget som hade hindrat en lösning kombination av anställda och värnpliktiga soldater som i vårt västra grannland som redan provat den väg vi försöker oss på och backat. En gradvis övergång mellan systemen hade i vilket fall som helst varit att föredra, men man skulle tvunget såga av den gren man satt på och frågan är om det någonsin går att genomföra en återtagning.

Betyget kvarstår – Den enda egentliga skillnaden mellan det nuvarande personalförsörjningssystemet och värnplikten är att en värnpliktigt inte kan beordras till tjänst utanför rikets gränser i fredstid. Det hade gått att lösa på annat sätt. Tas riksdagsbeslutet ett drygt år innan en utredning om det redan antagna personalförsörjningssystemet läggs fram och en månad innan utredningen tillsätts, ska man kanske inte vara så förvånad över resultatet. Risken är nu än mer accentuerad med det kommande förslaget att helt fel kategorier av personer bli soldater och det sker en allmän komptenssänkning istället för höjning även på det intellektuella planet. Det fysiska planet har redan diskuterats (2).

Avslutningsvis kan det vara intressant att gå tillbaka till ett av försvarsministerns blogginlägg, daterat 5 december 2011 där han försvarar just de krav på rekryter som Försvarsmakten nu vill avskaffa:

"I grunden är detta mycket bra. Kraven på rekryterna skall vara höga, både för att säkra att Försvarsmakten får bra soldater och attraktionen i systemet. Det ger stolthet att klara kraven.
Samtidigt får det inte framstå som att Försvarsmakten endast är intresserad av den perfekta människan. Kraven – inte minst teorikraven – är högre idag än under värnpliktssystemet. Försvarsmakten kommer att ha behov både av unga med teoretisk och praktisk begåvning. Också hälsokraven är högre nu än tidigare och i många fall diskvalificerande.
…
Intresset för att söka GMU har varit mycket högt. Så högt att tusentals som sökt inte ens kallats till prövning, eftersom kapacitet har saknats för att möta söktrycket. Rekryteringsmyndigheten räknar med att det krävs 3 antagningsprövade per antagen rekryt."

Får Försvarsmakten någonsin i framtiden åter soldater som Fredrik Reinfeldt?

Se även Kungliga Krigsvetenskapsakademins rapport om förra gången Sverige hade ett personalförsörjningssystem av samma slag som idag.

Tillägg 30/1 08.00: Enligt FOI innebär ökade avgångar bland rekryterna från 15 % till 20 % en merkostnad för Försvarsmakten på 75 mkr (varje procent = 15 mkr). För varje år snittanställningslängden minskar stiger kostnaderna med upp till 195 mkr.

Officersforbundet motsätter sig starkt en sänkning av kraven på rekryterna och menar på att gymnasieskolans A-kurser tidigare motsvarande högstadienivå och soldater som inte klarar av engelska på gymnasiets A-nivå kommer att få det mycket svårt i internationella insatser.

Andra bloggar: Chefsingenjören, Skipper, Peter Hammarberg
DN, Exp

Uppdatering 30/1 17.30: Försvarsutskottsledamoten Johan Forsell (m) skriver på SvD Brännpunkt om att det ska vara statusfyllt att vara soldat och att såväl Försvarsmakten, som näringlivet och politisk nivå har anledning att fundera vidare på hur man ska rätta till detta. Det är bara att instämma, men samtidigt konstatera att det redan igår krävdes handling och inte funderande om Försvarsmakten ska kunna leverera till utsatt datum 2019. Tiden rinner iväg.

Samtidigt går nu försvarsministern ut på sin blogg och konstaterar att det inte är aktuellt att sänka kraven på rekryterna till nivån för det förslag som SvD refererar till och som utgör ett av tre aktuella förslag. Han återvänder också till avgångssiffrorna för GMU1-4.

Det skulle som sagt vara ytterst intressant att se vilka avgångssiffror det finns för GMU1 & 2 efter GMU-examen, dvs under provanställning och anställning. Det är faktiskt ännu mer intressant.

Andra bloggar: Försvar och Säkerhet, Tokmoderaten
Exp

Uppdatering 30/1 21.15: Försvarsmaktens personaldirektör ger nu en replik på SvD Brännpunkt där han understryker att det i SvD redovisade endast är ett förslag på kravprofil för att få genomföra grundläggande militär utbildning och att inget beslut ännu fattats. Kraven för att få anställning ska dock kvarstå enligt tidigare.

Tveksamt om det skingrade dimmorna. Den egyptiske kollegan Sinuhe diskuterar huruvida det handlar om ett sätt att kunna locka till sig fler intresserade till Hemvärnet där vissa uppgifter gör gällande att rekryteringen går trögt. Vissa kommentatorer till denna blogg har tidigare berättat att Försvarsmakten rekryterat tidvis tjänstgörande soldater bland sina hemvärnsoldater. Förhoppningsvis är så inte fallet eftersom det verkar något kontraproduktivt.

Strategiska realiteter – Del 2

2012-01-29T16:34:00.012+01:00

© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2008 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2020 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.

Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2008-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2011-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.

Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.

Metoden kvarstår

2012-01-24T22:45:00.000+01:00

Idag diskuterade Försvarsutskottet avvecklingen av "klustervapen"'. För svensk del innebär detta avvecklingen av Bombkapsel 90 till JAS 39 Gripen. Ett ämne som flera gånger tidigare berörts här på WW, sedan frågan först togs upp när det internationella förbudet började diskuteras.

Som nämnts i de tidigare inläggen är BK 90 av en radikalt annorlunda konstruktion än de multipelvapen den internationella konventionen är avsedd för, men eftersom Sverige nu undertecknat konventionen är det bara att följa den också. Inget att hymla om.

Man kan dock inte undgå att konstatera att med BK 90 försvann det sista lämpliga vapnet för regelrätt låghöjdsuppträdande vid attackuppdrag. BK 90 var framtagen för att användas över svenskt territorium som tagits av fienden (en av anledningarna till de många mekanismerna för att undvika blindgångare) för att kunna slå mot landstigningsområden, luftlandsättningar, stabsplatser, flygbasområden, underhållsförband och inte minst för att kunna duellera med fientligt luftvärn. Bombkapselns förmåga till egennavigering och stand-off möjliggjorde uppträdande på absolut lägsta höjd i hög fart för att undvika bekämpning av även mycket kvalificerat luftvärn. Trots luftvärnssystemens kraftiga teknologiska utveckling fortsätter uppträdandet på lägsta höjd i hög fart och radarskugga vara den bästa och kanske enda lösningen om man inte har förmåga att på säkert avstånd bekämpa luftvärnet.

Kvar i verktygslådan för svenska JAS 39 Gripen är nu de laser- respektive laser och gps-styrda 250 kg bomberna GBU-12 och GBU-49, sjömålsroboten Rb 15F (endast räddad undan den strategiska time-outen på grund av en thailändsk order till sina Gripen) och automatkanonen. Under utfasning sedan tidigare då den ej integrerats på JAS 39C, är attackroboten Rb 75 (AGM-65) Maverick som i sina två versioner var användbara mot stridsfordon och liknande mål, samt broar och andra större mål för varianten med tung stridsdel. Även detta vapen lämpligt för uppträdande på låg höjd. Visserligen lämnade målsökaren en del att önska, men å andra sidan erbjöds Sverige en förmånlig uppgradering av dessa och livstidsförlängning av robotarna.

Sedan flera år har Regeringen omtalat en anskaffning av ett nytt vapensystem för att ersätta BK 90. Detta har dock ej ännu skett och man kan fråga sig vilka pengar det finns för att göra en sådan anskaffning. Man kan ännu en gång tragiskt konstatera att metoden från den strategiska time-outen kvarstår – avveckling av ett materielsystem innan ersättare anskaffats.

Förlängd Gripenleasing för Ungern

2012-01-24T21:56:00.000+01:00

Följare av den finske flygvapenchefen generallöjtnant Jarmo Lindbergs twitterflöde nåddes ikväll av nyheten att Ungern medgivits förlängning av sin leasing av 14 JAS 39 Gripen till år 2026 via en länk till bloggen Naval Open Source Intelligence. Tanken var från början att Ungern skulle leasa flygplanen av Sverige under tio år och sedan köpa loss dem, vilket bättre skulle passa den ungerska ekonomin. Nu ser det ju inte speciellt bra ut för den ungerska ekonomin de kommande år heller, varvid Ungern fått godkänt att förlänga leasingavtalet.

Försvarsexportsmyndighetens talesperson avböjer att kommentera innehållet i avtalet, vid en fråga från den ungerska tidningen som rapporterar nyheten. Enligt den ungerska försvarsministern innebär avtalet en besparing för Ungern på 63 mdr ungerska forinter, motsvarande 1,85 mdr kr. Frågan är om man då ska utgå från att motsvarande summa på ett eller annat sätt ska antas drabba försvarsbudgeten.

Intressant i sammanhanget är också att beslutet uppges ha tagits av den svenska regeringen under förra veckan. Dock omnämns detta varken i Regeringens ärendeförteckning för gångna veckan eller på Försvarsexportmyndighetens hemsida.

Den som inte känner igen sig i det gammalmodiga begreppet "flygvapenchef" vilket brukas i Finland kan ju alltid vidga sina vyer hos Sinuhe...

Strategiska realiteter – Del 1

2012-01-23T21:20:00.001+01:00

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att "strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande". För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.

Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.

Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2011 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera "trilskande" tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.

På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Apropå Försvarsmaktens pilotbrist – Rekryteringskris?

2012-01-23T17:55:00.000+01:00

Samtidigt som Försvarsmakten har förvarnat om att man under våren med stor sannolikhet kommer att tvingas säga upp personal till följd av den omfattande omstrukturering som kommer att genomföras för att få organisationen att överensstämma med den krigsorganisation som planerats, råder det inom vissa personalkategorier en akut brist på personal. En av dessa är piloter, där tidigare rekrytering misslyckats och utbildningen också under lång tid påverkats negativt av politiska faktorer, såsom oförmågan att placera flygskolan, prioritering av utbildning av utländska JAS-piloter framför svenska, debaclen kring anskaffning av nya helikoptrar och inte minst mycket stora pensionsavgångar under det kommande decenniet. Nedan ger ordföranden i Svensk Försvarspilotförening** (också känt som Försvarsmaktens pilotfack) sin syn på saken.

/Wiseman

-----------------------------------------------

Morgondagens pilot i Försvarsmakten, vem är det, finns han/hon?

Det är med stor förvåning jag konstaterar att antalet sökande med rätt/nödvändiga kvalifikationer för pilotyrket i Försvarsmakten inte räcker för att besätta de utbildningsplatser som finns tillgängliga. Det finns mycket stora vakanser inom helikopterpilotyrket och stora pensionsavgångar väntar inom transportflygsystemet. Detta finns redovisat i Flygvapnets egen BTD(behov-tillgång-differens)-analys. Avgångarna(frivilliga och avskilda från utbildningen) inom pilotyrket ligger också på en högre nivå, när vi gjort en sammanställning av utfallet de senaste åren, än förväntat.

ÖB säger i en intervju onsdagen den 18 januari med P4 Östergötland att lösningen är att fler kvinnor söker sig till pilotyrket. Uttalandet förefaller märkligt då pilotyrket i Försvarsmakten sedan två decennier är öppet att söka för kvinnor, vilket tyvärr endast resulterat i en kvinnlig pilot. Enligt mitt sätt att se det hela är det den totala fokuseringen vid nyanställningen av GSS (gruppbefäl, soldater och sjömän) som har inneburit att man vid Rekry/Info i det närmaste helt glömt bort att det också behöver rekryteras andra inriktningar än GSS inom Försvarsmakten. Lägg till detta en helt undermålig hemsida sett ur rekryteringsperspektivet. Hur det ser ut inom de andra yrkeskategorierna vet jag inte men det vore intressant om någon kan ge svar. Man har sett ur pilotperspektivet helt glömt bort att sprida informationen om pilotyrket till rätt målgrupp.

Min uppfattning grundar jag utöver det faktum att jag till vardags tjänstgör vid Flygskolan på Malmen, där numera all grundutbildning av Försvarsmaktens piloter genomförs och administreras(hkp-utbilningen i Tyskland) , även på att min egen son berättade att han skulle söka till pilot i Försvarsmakten. Han lyckades inte med att hitta adekvat information(!). Mitt intryck är att många ungdomar inte är det minsta intresserade av att leka ”skattjakt” med sin smartphone eller för den delen lägga knepiga pussel. Min son har just tagit studenten från Natur/internationell med fina betyg. Han idrottar och är i allt övrigt hel och ren. Han är väl förtrogen med datorer. Han borde vara ett utmärkt ämne om han vid uttagningstesterna skulle visa sig hålla måttet.

– Vad menar du med att du inte kan söka, frågade jag.
– Jag förstår inte hur man gör.
– Lugn, far vet och förstår.

Men icke. Även jag gick bet på att förstå Försvarsmaktens hemsida, dess information och sökförfarande. Ta du och jobba och res jorden runt som du planerar så får vi se om Försvarsmakten ”nyktrat till” när du kommer hem igen, var mitt budskap till sonen.

Vidare så säger Försvarsminister Sten Tolgfors i samma intervju att ”-Staten satsar på den här verksamheten, det är prioriterat. Då tror jag också det kommer att bli mer attraktivt att söka sig till verksamheten”.

Man får verkligen hoppas att detta budskap värker igenom och att Personaldirektören tar sitt ansvar. Försvarsmakten har hamnat i rekryteringskris på egna meriter. Ytterligare ett exempel är när våra unga flygelever träffar intresserade tjejer och killar vid rekryteringsaktiviteter och får frågan hur det är med exempelvis lönen. "Jodå, tack vi tjänar hyggligt men håller Försvarsmakten fast vid samma princip som de senaste tio åren får du räkna med ett löneavtal där din köpkraft kommer att minska år från år. Avtalet är inte omreglerat sedan 1999 och med det följer att nivåerna är oförändrade sedan dess". Jag som ordförande har försökt att få till en omreglering av avtalet för att attrahera nya piloter till yrket och behålla piloter som redan arbetar i Försvarsmakten. Arbetsgivaren Försvarsmakten har inte varit tillmötesgående på något sätt. Jag vet då jag deltagit i hela resan de senaste tre åren kring ALFF*. De senaste förhandlingarna strandade i somras, då Försvarsmakten inte ville godta det för myndigheten kostnadsneutrala budet vi och Officersförbundet lade fram. Se mer hos Officersförbundet.

När jag nås av uppgifterna att rekryteringen av tillräckligt antal piloter för närvarande är på väg att misslyckas, samtidigt som vi står inför stora pensionsavgångar, med ett redan stort underskott inom vissa kategorier blir jag fundersam. Allt fler talar om att lämna för civila flygjobb (jo civilflyget rekryterar) på grund av arbetsgivarens nonchalans i avtalsfrågan.

Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten styr om sin rekryteringskampanj så att den attraherar individer med rätt kvalifikationer för flygföraryrket. Om det sedan är pojkar eller flickor kvittar mig lika bara kvalifikationerna är de rätta. Vidare måste hemsidan utvecklas så att den blir tydlig och enkel att förstå ur rekryteringsperspektivet. Borde inte arbetsgivaren se till att komma igång med det strandade ALFF-avtalet? T.ex. genom att allokera resurser i form av förhandlingskompetens och tid för att lösa uppgiften? Med dessa tre åtgärder skulle Försvarsmakten kunna säkerställa en rekrytering som innebär att det finns pojkar och flickor som vill och i framtiden kommer att flyga våra flygande system. Dessutom hålla flygsystemen flygande med en yrkeskår som är stolta och nöjda i sitt värv.

Stefan Granholm
Ordförande Svensk Försvarspilotförening*

*Svensk Försvarspilotförening är en förening inom Ledarna och organiserar så gott som samtliga piloter i Försvarsmakten. Svensk Försvarspilotförening ingår tillsammans med Officersförbundet i förhandlingsparten OFR/O FM som har att bla bedriva förhandlingar inom sina avtalsområden gentemot Försvarsmakten

**ALFF=Avtal om löner för flygförare i Försvarsmakten innehållande lön, premie, 200h obetald övertid, ej betalt för jour/ob, Loss-of-licence, 12 månaders uppsägningstid, bötesbelopp under 10(tio)år om du lämnar för annat flygjobb.

SVT

Normalt sett...

2012-01-16T19:40:00.000+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

... sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

"Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning."

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

"Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater."

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Visst måste Europa ta ansvar, men …

2012-01-15T10:42:00.002+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… det kräver också att varje europeiskt land i grunden tar ansvar för sin egen säkerhet. Försvarsministerns huvudbudskap inför Folk & Försvars rikskonferens, publicerat på SvD Brännpunkt, grundbudskap är helt korrekt – Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet när nu USA kraftigt drar ner på sin militära förmåga i Europa för att istället koncentrera sig på det som man ser som sin huvudriktning, Asien och framförallt Kina.

Försvarsministern tar i sin artikel upp den amerikanske försvarsministern Robert Gates avskedstal från i somras som en regelrätt utskällning av Europas militära ansvarstagande för sina egna problem. Utan amerikansk hjälp hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras då USA stod för huvuddelen förbekämpningen med kryssningsrobotar, SEAD-förmågan (nedhållande och bekämpning av luftvärn), och framförallt den vitala lufttankningen. Framförallt kritiserade man Europas ytterst klena vapenlager, där flera länder redan efter någon veckas strider hade slut i sina vapenlager. Danmark och Norge stod i sammanhanget för oproportionerligt stora andelar av attackföretagen och det svenska förbandet lär ha mötts av danskar som frågade om man kunde köpa svenska bomber om de inte skulle användas.

"Just-in-time"-konceptet må fungera i den civila världen och för fördelningen av befintliga nationella resurser, men när det gäller logistik på nationell nivå krävs det att materielen redan finns anskaffad när den ska användas. För svensk del hade det snabbt kunnat bli pinsamt med tanke på den svenska traditionen att inhandla endast nödbehovet. I Flygvapennytt på 90-talet beskrevs det hur 100 radarjaktrobotar anskaffades till JAS 39 Gripen, då planerat i 204 exemplar. Numerären avseende bomber är oklar, men det skulle förvåna om Sverige skulle ligga bättre till än Danmark. Att inte delta i attackrollen i Libyen var inte bara en politisk moralisk begränsning utan även en ekonomisk sådan. Försvarsministern väljer förmodligen aktivt att inte ta upp just denna del av Gates tal.

Försvarsminister Tolgfors har på sin blogg kritiserat den historiskt belagda matematiken att priserna för militär materiel och därmed militär verksamhet stiger snabbare än för samhället i övrigt. Ett budskap som upprepas av den moderate ledamoten av Försvarsutskottet, Johan Forsell. Till skillnad från försvarsministern har Forsell öppet för kommentarer på sin blogg och får där mothugg av läsarna. En lösning som ofta förs fram som lösningen på alla militära ekonomiska bekymmer, och så även av försvarsministern är den som kallas "pooling & sharing" som går ut på att länder gemensamt anskaffar en gemensam resurs.

I tanken är naturligtvis detta sunt och fungerar bra i fredstid. Problemet är dock det att i krigstid, när resursen verkligen behövs, överstiger behovet vida tillgången och viljan att dela med sig mellan länder som samtliga har samma behov är minimalt. Sverige deltar sedan några år i NATOs flygtransportsamarbete kring tre st C-17, där Sverige har den näst största andelen efter USA. När det svenska flygförbandet skulle sättas in i Libyeninsatsen var det dock omöjligt att få loss dessa C-17. Alla hade ju liknande behov, antingen för Libyen eller Afghanistan. Istället blev det skytteltrafik med svenska Hercules.

Exemplet blir än tydligare när man tar ett nordiskt samarbete i beaktande. I argumentationen för en svensk solidaritetsförklaring framhävs alltid att ett yttre hot kommer att påverka samtliga nordiska länder och vi därför ska ställa upp för varandra. Men hur skulle det då fungera om de nordiska länderna valde att istället för nationella förmågor anskaffa en gemensam pool med materiel? Svaret är att det skulle ju naturligtvis inte fungera annat än i fredstid. Vid skarpt läge skulle varje land ha ett så stort nationellt behov att det överskred den gemensamma poolen. Att därför säga att Sverige t ex ska stå för finskt luftförsvar eller Finland för svenskt artilleri är inget annat än nys. Däremot kan tanken som sagt fungera utmärkt avseende fredstida underhåll, övningsområden, ledningsförmåga (som t ex NATOs gemensamma AWACS) där utnyttjandet antingen inte är avhängigt av situationen eller momentant löser uppgifter över flera länders territorium. Där finns sannolikt pengar att spara – vilket i hög grad redan görs så det är tyvärr inte någon lösning på alla problem.

Sverige uträttade mycket under Libyeninsatsen och stod för en tredjedel till hälften av den taktiska flygspaningen, utan vilken mycket av precisionsbekämpningen inte hade kunnat genomföras. Samtidigt innebar de svenska politiska förbehållen problem för NATO. I slutänden blev dock resultatet mycket gott och den statsminister som innan insatsen var mycket avogt inställd till insatsen, är förmodligen idag mycket tacksam att insatsen blev av då den gett Sverige ett mycket gott anseende i politiska kretsar. Detta gäller såväl i bilaterala förbindelser som i EU och framförallt i NATO. Men att säga som försvarsministern i dennes artikel att "insatsens kärna utgjordes av USA, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Norge – och Sverige" är att göra våld på historien. Såväl Kanada som Italien lämnade mycket stora bidrag till insatsen och detta utan större förbehåll.

Försvarsminister Tolgfors har helt rätt i att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet och militära förmåga och att detta i grunden kräver att varje land tar ansvar för sin egen försvarsförmåga. Detta gäller inte minst försvarsministerns eget land, där verkligheten tyvärr skiljer sig avsevärt från kartan på försvarsministerns blogg och i regleringsbrevet. Upp till bevis!

Det är hög tid att från politiskt håll sätta press på Försvarsmakten att leverera det resultat den är ålagd att leverera. Gör man inte det måste resultatet bli detsamma som i civila företag och andra försvarsmakter – ett byte av koncernledning.

Samtidigt måste man dock på politisk nivå inse att vissa saker av det man förväntar sig är utopier och att det krävs en starkare verklighetsförankring. Den politiska insynen på försvarsområdet måste öka, men det gäller också kunskaperna. Har man inte kunskaperna att förstå vad det är man ser spelar det ringa roll vilken insyn som bjuds.

Strategiska realiteter fortsätter tyvärr att vara överordnade politiskt önsketänkande.

Se även Morgonsur, Försvar & Säkerhet, Cornucopia samt Sverige och Världen

Den singulära omöjligheten

2012-01-15T07:35:00.116+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2011 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen "all-in" i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att "javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå". Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2010 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen...

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.

Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …

Förstärkning av Syrien

2012-01-14T17:09:00.001+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

T o m svenska TT rapporterade i natt om att det ryska lastfartyg lastat med vapen till Assadregimen i Syrien nu nått fram. DN tog också upp detta i sin ledare även om man på tidningen tydligen tycker att fångstsättet för musen på SAS-planet har större nyhetsvärde för svenska folket.
Fartyget "Stridsvagnen" har sedan några dagar kvarhållits i Cypern till följd av EU:s vapenembargo mot Syrien och släpptes iväg först sedan man "officiellt" ändrat destinanation från Syrien till Turkiet. Destinationen blev dock Syrien i alla fall – föga förvånande där fartyget ska ha anlöpt i torsdags efter att på internationellt vatten ha slagit av sin AIS-transponder och ändrat kurs från Turkiet.

I slutet av november kritiserade Ryssland kraven på ökade sanktioner mot Syrien, framförallt kravet på ett internationellt vapenembargo. Motivet för detta vore att ett vapenembargo endast skulle gynna oppositionens möjligheter att få tag i moderna vapen och hindra regimsidan från detta. Sedan tidigare har Ryssland deklarerat avsikten att exportera sjömålsroboten Yakhont till Syrien, vilket lär utgöra en del av hyran för den ryska marinbasen i Tartus. Yakhont är en sjömålsrobot med extrema prestanda med upp till 300 km räckvidd. Det mest spektakulära med roboten är dess enormt höga fart – upp till Mach 2,5 medan alla västerländska sjömålsrobotar endast har underljudsprestanda. Den höga farten, framförallt utnyttjad i slutfasen av anflygningen, gör det enormt svårt för målets luftvärnssystem att hinna bekämpa en anflygande robot. Det handlar om mycket korta förlopp mellan upptäckt och träff, vilket än mer ökar sårbarheten då flera robotar koordineras i tid mot ett och samma mål.

Frågan man kan ställa sig är huruvida Yakhont redan levererats till Syrien eller ingick i leveransen ombord på det nämnda lastfartyget. Det har tidigare rapporterats att en leverans av två system genomförts under senare delen av hösten 2011. Ett syriskt kustartilleri beväpnat med Yakhont och luftförsvarat av redan levererade Pantsir-S1 är ett stort problem utifall omvärlden (mot förmodan) skulle bestämma sig för en intervention i enlighet med responsibility to protect i Syrien. Naturligtvis vållar Yakhont också viss huvudvärk för Israel, därav tidigare israeliska protester mot exporten. Ett Yakhontbatteri på Gotland skulle effektivt stänga Östersjön för all oönskad trafik.

Sedan någon vecka finns som bekant också den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov i Medelhavet.
Så länge som inte Kina och Ryssland tar sina händer från Assadregimen lär inbördeskriget i Syrien få fortsätta.

Exp, SvD

Officersförbundet på offensiven mot Regeringen (uppdaterad 18.30)

2012-01-11T10:56:00.009+01:00

I en rapport som presenterats idag, precis lagom innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen med start i helgen, går Officersförbundet till starkt angrepp på Regeringens försvarspolitik som man anser är allvarligt underfinansierad. Den 17 sidor långa rapporten beräknar OF Försvarets kostnadsutveckling utifrån en rad FOI-rapporter, forskning från Kungliga Krigsvetenskapsakademin samt underlag från Försvarsmakten.

Resultatet är högst nedslående. Ska budgeten gå ihop på 10 års sikt krävs en successiv höjning av försvarsbudgeten med 12 mdr kr alternativt redan idag en verksamhetsminskning motsvarande 6 mdr kr. Liksom så många andra konstaterar Officersförbundet att det krävs att man agerar redan idag om inte den långsiktiga försvarsförmågan ska hotas och utmanar Regeringen att tillsätta en utredning. Precis som fallet med en utredning om svenska luftstridskrafter lär en sådan utrednings resultat innebära ett alltför stort avvikande från den politiskt godtagbara verkligheten, så chansen att en sådan genomförs måste bedömas som minimal. Man kan ju återigen konstatera att det är oerhört länge sedan Försvarsberedningen sattes i arbete. Som OF påpekar måste omvärldsläget och försvarsanslaget takta. Vare sig vi vill det eller inte ligger Sverige där det ligger och kommer därmed att i högsta grad påverkas av flera av de säkerhetspolitiska förändringar vi kommer att se under kommande år, där två av de kraftigaste faktorerna är ökad utvinning av råvaror och kamp om dessa i Arktis, samt USA:s redan nu påbörjade abdikation som Europas säkerhetsgarant.

Faktumet att kostnaderna inom försvarsområdet stiger betydligt brantare än inom de civila sektorerna, inte bara i Sverige utan i hela världen, ifrågasattes under julen av försvarsministern på dennes blogg med anledning av Ekots intervju med generallöjtnant Jan Salestrand. Försvarsministern ställer sig tvekande till om ökade kostnader även är en realitet i framtiden. Vad man kan konstatera är i alla fall att ingen erfarenhet hittills motsäger detta förhållande.

OF föreslår alltså en ökning alternativt en sänkning av försvarsanslaget, men betonar att om verksamheten ska dras ned krävs en samtidig prioritering av personalen för att få ett fungerande försvar och visar på exempel hur Tyskland hanterat sin omställningsprocess. I snart två decennier har materielanskaffning och framförallt övningsverksamhet ständigt skjutits på framtiden i syfte att rädda budgeten. Så skedde även 2011 och så lär även ske 2012. Resultatet ska man egentligen inte behöva upplysa om. Om man inte övar spelar det ingen större roll om personalförsörjningen grundas på värnplikt eller yrkesförsvar. Resultat blir i ändå en papperstiger.

Precis som New York Times gjorde med den amerikanska försvarsbudgeten, presenterar OF i sin rapport en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemets kostnader.

Det är lätt att instämma i Lars Freskers ord avseende behovet av långsiktigt stabilitet för Försvarsmakten: "På den åker som ständigt plöjs kan ingenting gro."

Utan tvivel kommer OF:s rapport att utgöra underlag för diskussioner i Sälen.

SvD, DN, 2, Aft, Försvar & Säkerhet

Uppdatering 18.30: Inte helt oväntat toppade nyheten om Officersförbundets rapport Aktuelltsändningen kl 18 och ett längre inslag handlade om just försvarsbudgeten.

Inte ett dugg mindre väntat, utan närmast precis som förutspått, går försvarsministern på sin blogg till angrepp mot Officersförbundet och framhåller att försvarsbudgeten är i balans. Det tål att upprepas.

Enligt försvarsministern är försvarsbudgeten i balans.

I blogginlägget nämns inte ett ord om de omfattande neddragningarna på övningar som tvingades genomföras under 2011 och med stor sannolikhet också kommer att behöva göras under 2012 för att just få budgeten i balans. Frågan är dock om en budget är i balans om en myndighet med avsatta budgetmedel inte förmår att leverera det resultat som den ålagts göra. Som synes av årets regleringsbrev är det inte heller lite verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra i år. Svaret på den frågan torde vara nej. Den barnfamilj som tvingas ge upp sina semesterplaner för att den ena föräldern blivit uppsagd, anser nog inte sin budget vara i balans även om inkomsterna matchar utgifterna. På samma sätt är det oerhört svårt att hävda att den försvarsmakt som under de senaste 19 åren aldrig genomfört en försvarsmaktsövning och under det senaste dryga decenniet i princip aldrig övat sina krigsförband, är i balans. Likt optimisten som vid nyår lovat sig själv att börja träna, dagligen skjuter upp träningsstarten, har Försvarsmakten under decennier tvingats skjuta materielanskaffningar och framförallt övningsverksamhet framför sig för att klara budgetmålen. Vems felet är i detta fall är långt ifrån svart-vitt, men resultatet blir ändå detsamma.

Istället för att ta upp obalansen avseende verksamhetens genomförande, en grundförutsättning för att Sverige ska få det insatsberedda försvar som Riksdagen beställt och som försvarsministern hela tiden talar sig varm om och som enligt regleringsbrevet först 1 januari 2013 kan mobilisera EN bataljonsstridsgrupp, väljer försvarsministern att fokusera på materielanskaffning. Precis som tidigare ifrågasätts de historiskt belagda uppgifterna att försvarsmateriel fördyras och ministern pekar istället på nyttan av gemensamma upphandlingar, t ex Archer och anser att detta motverkar kostnadsökningar. Det är lite väl tidigt att påvisa några större vinster eftersom system fortfarande inte driftsatts och därmed t ex underhållsorganisationen prövats. Först i det långa loppet när man titta på livscykelkostnaden kan man uttala sig om det blev billigare eller dyrare.

Märkligt nog väljer sedan försvarsministern ett exempel där svensk upphandling av ett system blir billigare än den i meningen innan så prisade gemensamma upphandlingen, nämligen avseende Hkp 14 och 16. Hade inte den gemensamma upphandlingen så helt fallerat, utan Sverige omedelbart köpt Hkp 16 istället hade ännu större summor kunnat sparas än de 4,7 mdr kr som nu ytterligare belastar Försvarsmakten för extraanskaffningen av Hkp 16. Läser man sedan Riksrevisionens granskning av just internationella materielsamarbeten, är det svårt att finna belägg för försvarsministerns ståndpunkt. Däremot varnar Riksrevisionen för att eventuella vinster är svåra att överblicka, men framförallt att förseningar är vanliga.

Försvarsministern avslutar sedan med friskrivningen att Försvarsmakten också anser att budgeten för innevarande försvarsbeslut (t o m 2014) är i balans. Därmed har Svarte Petter ramlat ned på ÖB. Återstår att invänta Försvarsmaktens årsredovisning och se vad denna innehåller i form av rapportering. Kanske får man lyfta ännu högre på ögonbrynen i år när verksamhetens resultat avrapporteras.

Precis som Allan Widman gör på sin blogg så välkomnas den allt intensivare försvarsdebatten. Försvar & Säkerhet hade som mantra förra året att 2011 blir ett långt år och avsåg alla världens oroshärdar. Mycket talar för att 2012 kommer att bli ett långt och turbulent år för Försvarsmakten. Citatet av Lars Fresker tidigare i detta blogginlägg stämmer bra in.

Chefsingenjören har nu också ett inlägg på temat

Drönare utgör 1/3 av USA militära flygetyg

2012-01-09T20:53:00.002+01:00

På den alltid lika läsvärda bloggen Danger Room kan man läsa att drönare utgör en tredjedel av alla amerikanska militära flygetyg. De mest omtalade av dessa Unmanned Aerial System, UAS, utgör dock en liten bråkdel, nämligen de 161 st Predator och Reaper, som får mest medietid utifrån anfall mot markmål i Pakistan, Jemen och Afghanistan. De mest kvalificerade spaningssystemen, Global Hawk och Sentinel, utgör en ännu mindre numerär till följd av deras höga kostnader (Endast 25 st Global Hawk à 211 miljoner dollar per individ vilket tål att jämföras med F-22. Något antal för den med stealthteknik utrustade Sentinel redovisas inte. En förlorades dock nyligen över Iran).

Blogginlägget och den kongressrapport det avhandlar, tar också upp de stora infrastrukturella och organisatoriska krav som mer kvalificerade UAS kräver. Tyvärr nämns de sällan när man talar om UAS, men den som tror att UAS är billigare system än stridsflygplan och som man också "har råd" att förlora, bör skaffa sig en djupare förståelse i ämnet. De mindre, stridstekniska UAS har en betydligt lägre kostnad, men också avsevärt sämre prestanda och förmåga. Det gör dem dock mycket lämpliga att ingå i markstridsförband för att erbjuda möjlighet att "se på andra sidan kullen". Intressant är också uppgiften i rapporten att först på 2030-talet tror sig USA ha ett UAS med överljudsprestanda. Kostnaden lär vara därefter med tanke på kostnaden för dagens mer kvalificerade system.

Under överskådlig framtid lär utvecklingen av UAS fortsätta framförallt inom mindre kvalificerade och monotona uppgifter, samt spaning inom enveloper och områden där risk för fientlig motverkan är minimal. Under överskådlig framtid kommer Alla uppgifter som kräver interaktion mellan UAS-individer och UAS till bemannat flygplan lär ligga en bra bit in i framtiden med tanke på komplexitet och inte minst röjande strålning. Ett utmärkt exempel på ett troligt utvecklingsområde är obemannade transporter, som t ex det system som just nu fälttestas i Afghanistan i områden där risken för motverkan är ringa. Hittills finns det inget UAS som klarar av uppträda inom ett luftförsvarat område, men de är däremot användbara i låg-intensiva konflikter och post-konfliktområden.

Sverige kan nog lugnt fundera på vilket bemannat system som ska ersätta dagens JAS 39C/D och anskaffa detta utan att bekymra sig om att hamna i otakt med utvecklingen. Däremot finns det all anledning att fortsätta och expandera anskaffningen av stridstekniska UAV:er till markstrids- och marinförbanden. Inom den senare arenan har vi t o m egen kompetens inom landet som kan vara lämplig. Annars kan MQ-8 Fire Scout vara ett lämpligt alternativ när systemet mognat om några år och börjat anskaffas på bredd till amerikanska flottan. Kanske kan den till och med få plats i Visbys helikopterhangar där inga helikoptrar annars får plats?

Inför Sälen anno 2012

2012-01-06T20:39:00.000+01:00

Om en dryg vecka drar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens igång i Sälen. Som vanligt ser konferensens första dag, söndagen, ut att bli den mest intressanta under temat "Försvarspolitik för framtiden". Redan första passet innan eftermiddagsfikat ser ut att kunna bli mycket intressant då såväl Sveriges som Finlands försvarsministrar ska ge sina synpunkter på ämnet. Efter kaffet är det ÖB:s tur och sedan den tyske försvarsattachén. Den som följer försvarsministerns blogg har säkerligen lagt märke till ett visst tyskt perspektiv under hösten. Sista passet för söndagen vidtar sedan med försvarspolitisk debatt mellan olika partiföreträdare.

Dag två och tre ägnas åt det vidare säkerhetsperspektivet med ekonomi men framförallt kriminalitet, så det är i princip bara den första dagen som avhandlar militärt försvar. Tiden kommer därför att bli knapp och även om det nog kan bli en del intressanta frågor som tas upp, t ex Försvarsmaktens ekonomiska situation inför tiden bortom 2014, blir det svårt att matcha förra årets upplaga med Wilhelm Agrells föredrag om det svenska försvarets fullständiga haveri under de gångna decennierna. Tyvärr finns det inte längre kvar på Folk och Försvars hemsida, men det var högst sevärt att se en stor andel av de politiker och officerare som varit med om att forma just den utvecklingen sitta knäpptysta och lyssna.

Inför årets upplaga skulle man verkligen vilja se ett omtag i debatterna kring innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen och konsekvenserna när USA nu kraftigt minskar ner sina europeiska ambitioner. Vem garanterar vår säkerhet när vi själva inte är förmögna till detta? Som går att utläsa ur årets regleringsbrev förväntar sig Regeringen att först om ett år, 1 januari 2013, finns EN bataljonsstridsgrupp färdig, sammanställd från delar av alla de olika manöverbataljonerna. Ytterligare ett år senare ska nämnd stridsgrupp kunna ha hög beredskap för insatser. Föga imponerande och det blir ytterst intressant att se hur förverkligandet av detta samt övriga delar av regleringsbrevet går under året när det redan nu ser knaprare ut än på länge ekonomiskt.

En annan fråga som tål att stötas och blötas är som vanligt personalförsörjningen. Försvarsmakten står nu inför ett enormt omstruktureringsarbete för att få rätt kompetenser på rätt platser. Det är den ena sidan. Den andra är rekryteringen och uppfyllnaden av soldater som kommer att stöta på vissa friktioner när man inte längre kan rekrytera bland tidigare värnpliktiga (samma sak gäller för officersutbildningen).

Allvarligast blir dock frågan avseende personalförsörjning hur vi gör den dagen vi eventuellt upptäcker att nuvarande organisation inte är tillräcklig? Vi har låst fast oss i en modell utan någon möjlighet alls till tillväxt då värnplikten i realiteten är avvecklad och framförallt en befäls- och chefssituation där tillväxt av nya officerare kommer att ta ett decennium från beslut till leverans.

Det finns som sagt minst lika gott om intressanta frågor att diskutera som vanligt i Sälen och då står inte ens NATO nämnt någonstans...

Tuffa tider för amerikansk försvarsbudget. Svenska konsekvenser?

2012-01-05T21:33:00.001+01:00

Få har nog missat president Obamas tal idag där han offentliggjorde omfattande nedskärningar i den amerikanska försvarsbudgeten. Som säkerligen också bekant ser det inte bra ut någonstans i den amerikanska ekonomin med enorma budgetunderskott som förmodligen aldrig kommer att kunna betalas tillbaka, även om dagens arbetslöshetsstatistik kom in mycket bättre än förväntat.

Markstridskrafter, såsom armén och marinkåren får ta det största smällarna, medan Obama satsar på de mer asymmetriska delarna såsom cyberkrigföring, drönare. Precis som i Sverige när försvarsbudgeten krymper finns det en stridskraft vars resurser istället ökar – special operations. Amerikanska flygvapnet förlorar 200 äldre flygplan, vilket kommer att blir ett allvarligt problem då F-35/JSF är allvarligt försenad. Chefsingenjörens inlägg från igår om F-35 gör att ännu en lyckönskning till våra norska grannar är högst motiverad – en ironisk sådan, då man lär drabbas av ännu större förseningar och fördyringar än de hittills redovisade omfattande fördyringarna.

Via bloggen Stagecoach, vars signatur man ibland ser bland kommentarerna här på WW, hittar man till New York Times interaktiva försvarsbudgetkalkylator där man kan laborera med amerikanska försvarskostnader. Som synes är personalkostnaderna, framförallt avsett förmåner, mycket stora budgetposter. USA har lång erfarenhet av yrkesförsvar och ett utbyggt förmånssystem för att ta hand om personalen – något som också kostar oerhörda summor pengar. Inte bara nu, men också i många år framöver avseende inte minst pensioner. Trots omfattande förmånssystem och vana att hantera rekrytering, har det varit svårt för amerikanska försvaret att nå rekryteringsmålen de senaste åren.

Tragikomiskt är också att se att militärmusiken finns upptagen som budgetpost i New York Times lista. Den som har tillräckligt långt minne kommer säkert ihåg att den fråga som hårdast sysselsatte många försvarspolitiker våren 2008 var vilka militärmusikkårer som skulle överleva, snarare än vilka militära förmågor som landet behövde. Georgienkriget några månader senare, men vars inledande drag gjordes samtidigt som musikkårsfrågorna, ändrade sedan fokuset något.

Ur svensk synvinkel är dock ovanstående av betydligt mindre vikt, även om personal- och rekryteringsfrågor alltid är intressanta. Den som någonsin tvivlat på det svenska beroendet av USA och NATO för försvaret av Sverige rekommenderas starkt att läsa Mikael Holmströms "Den dolda alliansen". Vi är inte mindre beroende av amerikansk förmåga idag, då de flesta europeiska länder redan skurit ner sina försvarsbudgetar bortom expeditionsmöjligheternas gräns, utan i hög grad tvärtom. Om inte annat bevisades detta av Libyeninsatsen då USA fick bidra med det mesta vad avser kvalificerad förmåga för att möjliggöra en insats.

Svensk försvars- och säkerhetspolitik idag förutsätter hjälp utifrån i ett mycket tidigt skede för att klara av allt vad nationella militära insatser heter. Förutsättningarna för detta sjönk just likt Titanic, när USA nu nedprioriterar Europa till förmån för asiatiska åtaganden och sänker målsättningen till att samtidigt endast kunna genomföra ett krig istället för tidigare två. Detta om något måste bli ett ämne att diskutera under den kommande Folk & Försvars rikskonferens i Sälen.

Ronald Reagan lyckades rusta ihjäl Sovjetunionen. Har Usama Bin Ladin lyckats få USA att rusta ihjäl sig självt?

SvD, DN, CNN, BBC, SR
Utrikesministern

Twitter och JASar till Libyen

2012-01-04T23:35:00.000+01:00

Som många säkert märkt producerades det inte några inlägg på WW under julen. Återhämtning gällde istället.

Däremot blev det någon Twitterrad då och då eftersom det tar avsevärt mindre tid. Då det inte finns någon räknarfunktion på Twitter förutom antalet Twitteranvändare som följer ett konto, är det svårt att säga hur många som läser det som skrivs där. Twitterformatet gör det i alla fall mycket enkelt att snabbt kommentera något och framförallt länka till intressanta artiklar och därför kommer Twitter fortsatt att användas parallellt till bloggen och stundom även företrädesvis. Även på Twitter pågår försvarsdebatten för fullt under hashtaggarna #svfm (Svenska Försvarsmakten) #säkpol och just nu #fofrk (Folk & Försvars Rikskonferens).

Vill man inte missa några Twitterinlägg gör man lämpligen som många miljoner andra – skaffar ett Twitterkonto och sedan som 447 andra – följer WW. Alternativt, om man är konservativt lagd lägger man ett bokmärke på https://twitter.com/#!/wisemanswisdoms så hittar man alla tweets där alternativt går till bloggen så hittar man de tre senaste tweetsen i högerkolumnen.

Senaste twitterinlägget är en länkning till en mycket läsvärd artikel om hur amerikanska försvaret tappar många av sina mest kompetenta officerare till det civila näringslivet. Högst tänkvärt inför kommande omstrukturering i Försvarsmakten, men inget det vid denna tidpunkt kommer att skrivas ett helt inlägg om på WW. Följer man inte på Twitter missade man förmodligen också nyheten om att Libyen sneglar på att köpa JAS...

Snabbtitt på regleringsbrev för 2012

2012-01-03T22:26:00.000+01:00

Idag publicerades 2012 års regleringsbrev på Försvarsmaktens hemsida enligt vad som beslutades på det sista regeringsmötet innan jul.

En snabb titt ger vid handen att Regeringen för 2012 är mycket tydlig och specifik i sina styrningar till Försvarsmakten avseende vilka förmågor man vill uppnå. Mer så än vad som kunnat utläsas i tidigare års regleringsbrev.

Bl a personalfrågorna intresserar Regeringen och man ställer krav på att huvuddelen av Flygvapnets och Marinens krigsförband, samt Hemvärnet ska vara uppfyllda med anställd eller kontrakterad personal under året.

Vidare ställer man krav på att under 2012 ska Försvarsmakten genomföra övningar med förband ur flera typer av stridskrafter som övar dessa i att möta en motståndare enligt gällande krigsförbandsspecifikationer. Vidare skriver Regeringen:

"Försvarsmakten ska i budgetunderlaget för 2013 redovisa myndighetens plan för större övningar för perioden 2013-2017.
Utgångspunkter för planeringen ska vara:
- Att försvarsmaktsgemensamma övningar genomförs årligen,
- att hela krigsförband övas,
- dimensioneringsgrund utgörs av väpnad strid mot kvalificerade motståndare,
- att alla delar av insatsorganisationen övas regelbundet, - att andra nationer regelbundet bör inbjudas att delta samt - NORDEFCO Combined Joint Nordic Exercise Plan."

Det börjar äntligen röra på sig, kan man konstatera. För första gången nämns också en tidpunkt då en bataljonsstridsgrupp ska finnas färdig, dock sammansatt utifrån olika manöverbataljoners komponenter – 1 januari 2013. Tydligen känner man sig också nödgad att påpeka att att "förband inom bataljonsstridsgrupperna ska vara samövade".

På den ekonomiska sidan ställs också större krav på uppföljning. Bl a ska Försvarsmakten rapportera hur stort användandet av konsulter är och hur det utvecklats jämfört med föregående år.

På ledningsområdet fortsätter Regeringen kampen om att få kontroll över ledningsutvecklingen som ju som bekant har befunnit sig på ett antal dyra och märkliga stickspår under 00-talet:

”Försvarsmakten ska senast den 2 maj 2012 lämna en plan för vilka åtgärder myndigheten avser vidta för att de operativa behoven för armé-, marin- och flygstridskrafterna på ett tydligare sätt ska vara dimensionerande för insatsorganisationens ledningsfunktioner.”

Krav ställs också på redovisning av tidpunkter då Länk 16 och Have Quick II är fullt implementerade i Försvarsmakten.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är mycket bra att Regeringen ställer tydliga krav på vilka förmåga Försvarsmakten ska inneha och vilket svängrum myndigheten har. Det har i viss mån saknats tidigare.

Slutligen kan man också konstatera att det liksom 2011 är röda priser som gäller på statsflyget eftersom Försvarsmakten för 2012 får fakturera högst 10 800 kr/flygtimme när statschef eller högsta civila ledningen nyttjar detta. År 2009 var kostnaden 14 000 kr, 2010 14 500 kr och 2011 10 700 kr.

Försvarsmaktens köttberg (uppdaterat 16/1 16.45)

2012-01-02T12:58:00.002+01:00

Innan jul skrev försvarsministern på sin blogg om en annan aspekt på Försvarsmakten än de han vanligtvis tar upp. Istället för inlägg om hur väl rekryteringen fortlöper, hur dålig oppositionens försvarspolitik är eller hur balanserad ekonomin är, tog ministern upp lönekostnaderna i Försvarsmakten (även om det naturligtvis nämndes hur billigt det är lönemässigt med soldater).

I inlägget tog ministern också upp allmänna lönekostnader för Försvarsmakten och att dessa på sikt ska sjunka i och med övergången till en huvuddel specialistofficerare. Ministern konstaterade där att Försvarsmakten idag har lönekostnader på 11-12 mdr kr per år för sina officerare och civilanställda. (Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att till dessa ska enligt ministern också läggas ytterligare 3 mdr i löner för soldaterna. Vi börjar därmed i rask takt närma oss situationen i andra länder, t ex Holland, där drygt 50 % av budgeten går till att betala löner)

I inlägget efterlyser också ministern mer debatt kring hur de 11-12 miljarder kr som utgör Försvarsmaktens lönekostnader används så varför inte. Man kan av ministerns inlägg utläsa ett visst missnöje med långsamheten i övergången mellan officerare och specialistofficerare och obalansen som blivit resultatet.

"Försvarsmaktens budgetantaganden kring IO14 utgick från omställning av både officersyrket och antalet civilanställda. Att Försvarsmakten lyckas med omvandlingen är en av de svårare och viktigare delarna av försvarsreformen. Till detta kan läggas diskussion kring framtidens officersutbildning och hur en jämnare åldersstruktur bland officerskåren kan nås. Det är Försvarsmakten som själv som arbetsgivare och part har ansvaret och verktygen för att hantera detta. Politiken är och kan vara stödjande."

Det är ett svenskt problem med det stora köttberg av äldre officerare, oftast med majors eller överstelöjtnants grad, som finns i Försvarsmakten. De vet att de med sin ålder och därmed ringa värde på den civila arbetsmarknaden, gör bäst i att sitta av sin tid i Försvarsmakten fram till pensionsdagen. Så lär det fortsätta om inget görs. Försvarsmaktens program för karriärväxling har inte varit särskilt framgångsrikt förutom i åldersspannet för den personal man helst vill behålla. Dessa yngre officerare är också de mest attraktiva på arbetsmarknaden. Få officerare i denna ålder är heller speciellt roade av tanken att omgalonera sig till specialistofficerare. Långsamheten i denna process kommer inte som en överraskning utan snarast som en direkt följd rörande osäkerheten i innebörden, framförallt avseende löneutveckling och förmåner.

Grundproblemet som resulterat i köttberget står att finna i historien med en ständigt höjd pensionsålder för officerare, vilket gör att officeren under en allt större del av sin livsarbetstid är mindre lämpad för annat än stabstjänst. Redan 1971 höjdes pensionsåldern för officerare från 50 år till 60, vilket tillsammans med 90- och 00-talens förbandsnedläggningar utan uppsägningar utgör grunden till dagens köttberg. Undantaget gällde Försvarsmaktens piloter där en utredning på 80-talet konstaterade att staten inte ekonomiskt skulle kunna konkurrera med civilflyget och därför lade fram en pensionsålder på 55 år, med framtida inriktning 40 år för piloter. Kvar idag är 55 år som det enda större positiva incitamentet för en pilot att välja Försvarsmakten framför civila bolagens avsevärt högre löner, men också högre pensionsålder (65). Följden blev därför ett stort misstroende och ökad vilja att söka civilt, när en pilot i somras helt i strid med PA-03 av Försvarsmakten nekades pension vid 55. Officersförbundet redde senare ut detta med Arbetsgivarverket.

Jobblinjen drivs som bekant mycket hårt av den sittande regeringen och redan under den förra s-regeringen började det talas om en allmänt höjd pensionsålder i samhället för att kunna klara av framtida pensionsutbetalningar. Problemet har samtidigt varit att allt färre svenskar jobbar till normal pensionsålder, vilket ytterligare belastar pensionssystemet. Kända är Göran Perssons ord om det nya pensionssystemet:

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort, sa Göran Persson, och väckte omedelbart debatt på hemmaplan."

Det är med andra ord inte särskilt troligt att en alliansregering skulle acceptera en lägre pensionsålder för officerare än övriga samhället och det har bara varit en tidsfråga om när en regering skulle tvingas lägga fram ett förslag om höjd allmän pensionsålder. Sett ur det perspektivet ska man inte förvånas om officerskåren får se sin pensionsålder ytterligare höjd från 61 (höjdes från 60 till 61 redan till att överensstämma med övriga samhället). Sådana signaleffekter är viktiga om man driver arbetslinjen som bas för sin regeringsmakt.

Strax innan jul kom oroväckande signaler från Militärhögskolan Karlbergs kadetter som fått ett mail om att de för närvarande inte kunde garanteras plats vid sina respektive förband och skulle ta höjd för detta i sina framtidsplaner. Vidare information väntas i Försvarsmaktens omstruktureringsorder i februari. Muntlig tilläggsinformation gjorde gällande att kadetter vid vissa förband gjorde bäst i att ha en omfallsplanering ifall de inte skulle bli anställda. Detta är högst oroväckande information, men som senare dementerats av Informationsdirektören via Twitter, där budskapet är att det endast är placeringen vid ett specifikt förband som inte kan garanteras.

Inflödet av nytt, friskt blod i organisationen är nämligen en fundamental framgångsfaktor i militära organisationer. Ytterst få ”gubbar och gummor” över 55 år klarar av att leverera fullt ut i den fysiska stridsmiljön och för många är tidpunkten för fältduglighet sedan länge passerad. Återstår då stabsarbete, som till hög grad är beroende av god kontakt med verkligheten som utgörs av den fysiska stridsmiljön. Djup och ingående förståelse för vad det är man är satt att besluta om erfordras för ett gott resultat, varvid en allmän föryngring även i staberna med i högre grad omväxlande tjänstgöring i stab och på förband vore önskvärt.

Tyvärr finns det dock inte så många gångbara alternativ för äldre officerare än att kämpa sig kvar fram till pensionsdagen, varvid man istället blockerar för föryngring av organisationen. Tydligt blir konsekvensen när nu så ytterst få officerare valt att omgalonera sig till specialistofficerare. Resultatet är nu att under de kommande åren kommer endast 50 officerare per år att utbildas vid Karlberg. Från början talades det om ett fullständigt intagningsstopp, men det ändrades sedan. 50 per år är bättre än inget, men fortfarande en katastrof ute på förbanden. ”Köttberget” kommer inte ut på trupp igen så vakanserna där består, samtidigt som de yngre officerare som är mycket lämpliga att befordras vidare inte kan bli det för att de dels behövs i sin nuvarande befattning, men också för att det är stopp ovanför. En minskat intag av yngre eller en upprepning av det katastrofala beslutet att inte anställa en årskull är förödande för Försvarsmakten på längre sikt. Kombinerat med andra faktorer som civil konkurrens och nedskärningar får man situationer liknande den som råder bland helikopterpiloter och flygtekniker med upp till 70-procentiga vakanser på ett antal års sikt när naturliga och uppkomna avgångar överstiger intaget.

För Försvarsmakten innebär också en ålderspyramid med hög tyngpunkt ökade lönekostnader. Lönen höjs som bekant med åldern. Olika mycket beroende på arbetsuppgifter och ansvarsnivå, men likväl stiger den. För Försvarsmakten ökade alltså lönekostnaderna betydligt vid höjningen från 50 till 60 års pensionsålder och på samma sätt vid nästa höjning. Höjs nu pensionsåldern ytterligare till 65 eller 67 är resultatet uppenbart såväl vad avser löner som produktivitet.

En lösning på Försvarsmaktens katastrofala ålderspyramid och all den problematik den för med sig med stor underbemanning ute på krigsförbanden, vore ett bättre karriärväxlingssystem och framförallt en möjlighet att gå i tidigare pension från Försvarsmakten på samma sätt som fanns tidigare och som finns i många andra länder, t ex Tyskland. Genom en möjlighet till en tidigare pension är officeren fortfarande gångbar och attraktiv ute på arbetsmarknaden. En annan kompletterande lösning är den som används i många länder med ”up or out”. Har en officer eller underofficer inte befordrats från nuvarande nivå vid ett visst antal tjänsteår är det pension som gäller. Vid befordran finns sedan en ny maxtid.

Man kan inte både ha och äta kakan samtidigt. Vill man ha en försvarsmakt med hög insatsberedskap måste den vara personaluppfylld med personal med rätt fysisk status. Samtidigt måste man kunna erbjuda gångbara och attraktiva alternativ till äldre personal som inte längre ryms i organisationen. Dessa ska inte bara ska kastas utför ättestupan som tack för trogen och god tjänst.

Försvarsministern lämnar i sitt blogginlägg vissa öppningar för att man från politisk nivå kan gå in och stötta. Tyvärr är det samma retorik som har gällt avseende det nya personalförsörjningssystemet där Regeringen i alldeles för hög grad helt vältrat över ansvaret på Försvarsmakten, när det i själva verket i mångt och mycket är en samhällsfråga, särskilt avseende tidvis tjänstgörande. Sen lagstiftning har avsevärt försenat processen.

Redan för ganska jämnt 21 år sedan motionerade ett antal folkpartistiska riksdagsledamöter om en sänkt pensionsålder för officerare till 55 år, men möjlighet att gå redan vid 50. Resultatet är väl känt, men formuleringarna i motionen är lika aktuella idag som då, om inte än mer med tanke på att vi idag har en någon enstaka procent så många krigsförband som då.

”Resultatet har blivit att allt fler äldre har haft att konkurrera om ett allt färre antal befattningar samtidigt som antalet yngre befäl med trupputbildning som huvudsaklig arbetsuppgift minskat…

Den moderna stridsmiljön kräver chefer med hög fysisk och psykisk uthållighet. Tal om att äldre krigsförbandschefer generellt har större erfarenhet, mognad och rutin har blivit ursäkter i stället för motiv för den äldre befälsstrukturen…”

Nu finns det som sagt inte så många krigsförband att vara chef för, utan det är istället olika skrivbord gäller.

Det tål därför att upprepas att man inte både kan ha och äta kakan samtidigt. Vill försvarsministern se en bättre åldersstruktur inom Försvarsmakten så är det inte säkert att detta går att komplettera med arbetslinjen eller en höjd allmän pensionsålder.

Tyvärr återfanns inte videoversionen av nedanstående. Synd eftersom det är fullkomligt lysande.

Uppdatering 16/1 16.45: Smickrande nog har Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida tagit upp ämnet med köttberget, såväl i dagens ledare som under hans reflekterande på scenen i Sälen. "Elak försvarsbloggare" angavs som ursprunget för uttrycket köttberg... Dessförinnan hade även folkpartiledaren Jan Björklund lyft problemet i sitt tal. Han ogillade ordet förgubbning, men vill se över anställningsformerna för officerare för att komma till rätta med officerskårens allt högre medelålder och minskade krigsplaceringsbarhet (ca 30 min in i klippet).

Ett annat sätt att kampanja

2011-12-14T18:56:00.003+01:00

Via Twitter erhölls igår en länk till en intressant artikel om hur oberoende ryska medier och organisationer som försökte övervaka det ryska valet fick sina webbsajter nedstängda till följd av upprepade massiva DDOS-attacker under dagen för det ryska valet. Bland sajterna som attackerades återfanns den oberoende radiostationen Echo Moskvy och den kända valövervakningsorganisationen Golos. När man flyttade sajter till andra servrar följde attackerna efter, vilket tyder på ett mycket målmedvetet agerande. I en andra våg attackerades sedan sajter som berättade om tilltänkta protester mot valfusk.

Det gångna parlamentsvalet och rapporterna om valfusk reser en rad frågetecken och farhågor inför de närmaste månaderna. I mars 2012 är det tänkt att vara presidentval i Ryssland och planen är som bekant att Vladimir Putin ska återta posten som president. Efter parlamentsvalet är dock Putins popularitet lägre än någonsin tidigare. Frågan blir då om Putinkretsen accepterar att rakt av förlora presidentvalet eller om man tänker göra något för att höja populariteten och i så fall hur långt man kan tänka sig att gå. Den metod som flera gånger tidigare har använts har varit att försöka ena befolkningen mot ett yttre hot. Allt sedan revolutionen har yttre hot varit en av de starkaste sammanhållande faktorerna för såväl Sovjetunionen som Ryssland, även om de ibland funnits inom landet. USA är en klassisk nemesis, liksom Tjetjenien också varit under århundraden och det har ju bl a Putin använt sig av tidigare. Kriget mot Georgien stärkte i hög grad den inhemska populariteten samtidigt som det utgjorde ett lackmustest för övriga världen avseende hur Ryssland ser på sina grannländer. Nu är Georgien åter på tapeten eftersom landets önskan att gå med i NATO växt allt starkare sedan kriget och landet nu på nytt omtalas som aspirantstat, vilket mycket starkt ogillas i Moskva.

Sedan några dagar tillbaka har den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov varit på väg från hemmahamnen i Murmansk mot Medelhavet. Det har tidigare omtalats att hangarfartygsgruppen, som även kommer att förstärkas med fartyg ur Östersjöflottan, varit på väg mot Syrien, vilket nu förnekas från officiella källor. Ett annat alternativ är Svarta Havet och i så fall är det Georgien som får bekymra sig. Ryssland sade häromdagen återigen nej till FN-sanktioner av Syrien och försöket att föra Syrien inför Internationella Brottsmålsdomstolen. Att placera hangarfartygsgruppen i östra Medelhavet nära Syrien skulle vara en mycket kraftig markering av vad Ryssland anser om att andra länder blandar sig i skeenden i Syrien. Ett eventuellt turkiskt ingripande skulle därmed omöjliggöras. Härom året då Kuznetsov befann sig i Nordatlanten passade man på att under två dagar öva mitt det norska Trollfältet, landets viktigaste oljefält, i vad som skulle kunna tolkas som en markering rörande energiintressen i ett framtida isfritt Arktis. Även Cornucopia har berört denna händelse.

I kopplingen Ryssland-Syrien ska man komma ihåg att redan Sovjetunionen hade en flottbas i Tartus, Syrien till stöd för sina operationer i Medelhavsregionen (även Libyen nyttjades) och sedan några år håller Ryssland på att renovera och bygga ut flottbasen. Enligt planerna kommer också Kuznetsovgruppen att besöka Tartus. Ryssland har också genom decennierna varit den största vapenexportören till Syrien och på senare år har man bl a sålt ett av sina senaste luftvärnssystem till landet, Pantsir-S1 och man vill säkerligen undvika att detta hamnar i västs händer, på samma sätt som SA-24 gjort i Libyen. Läs gärna mer på Försvar & Säkerhet om Kuznetsov och situationen i Syrien.

Man ska inte förvånas av ett plötsligt snabbt ryskt agerande i Syrien eller Georgien. Vid den tid då rysk militär förmåga ansågs som lägst chockade man världen genom att mitt under Kosovokriget omgruppera den ryska bataljonen tillhörande de fredsövervakande styrkorna i Bosnien och istället säkra flygplatsen i Pristina, innan NATO hunnit påbörja sin inmarsch i Kosovo. Budskapet var mycket tydligt. Att visa musklerna i anslutning till Syrien skulle möjligtvis kunna stärka den ryska regeringens ställning något i det egna landet, men det kräver fortsatt att man lyckas övertyga den egna befolkningen om hotet från en yttre fiende.

För den som missat den oerhört intressant och påkostade dokumentärserien i SVT Dokument Utifrån om Ryssland sedan Putins tillträde finns fortfarande möjligheten att se avsnitten på SVT Play. Man kan inte låta bli att imponeras av den samling av framstående och politiker och diplomater som BBC intervjuat.

Det vore alltså inte särskilt överraskande om vi någon gång under det tidiga 2012 kommer att se någon form av aktion mot ett externt hot i syfte att stärka sittande rysk regerings ställning.

Att ge och ta emot stöd

2011-12-12T19:07:00.002+01:00

Den svenska försvarspolitiska situationen är som bekant sedan några år den att Sverige inte ensamt klarar av att hantera ett allvarligare militärt hot på egen hand. Allt sedan försvarsbeslutet 2004 har huvudfokus för det svenska försvaret varit internationella insatser framför nationell förmåga. Det må ha svängt något de senaste åren, men verkligheten är fortfarande den att Sverige på egen hand inte klarar av att ensamt hantera ett militärt angrepp eller allvarligare hot. För detta har numerären och inte minst infrastrukturen blivit alldeles för liten till följd av FB 2000 och FB 2004, där t ex kustartilleriet, så gott som hela luftvärnet och Flygvapnets och Marinens krigsbaser avvecklades utan någon djupare utredning eller eftertanke. Det är resurser som förmodligen aldrig kommer åter eftersom en återuppbyggnad skulle kosta tiotals miljarder kronor under flera år.

Sverige är därmed så gott som helt hänvisad till utländsk militär hjälp. I syfte att försäkra oss om denna, men samtidigt kunna hålla oss utanför NATO, avgavs för några år sedan de svenska solidaritetsförklaringarna. Den ena är nordisk och gäller för de nordiska länderna som vi lovar att hjälpa på för Sverige lämpligt sätt i händelse av krig eller kris och den andra gäller Europa och är en del av Lissabonfördraget. Den nordiska förklaringen kan ses som den viktigare med tanke på att en allvarligare säkerhetspolitisk kris eller ett krig i Norden ingalunda endast skulle drabba ett land utan snarast beröra alla länder. Av den anledningen kan det tyckas märkligt att Sverige skulle kunna erbjuda militär hjälp till exempelvis länder i Baltikum när våra resurser inte ens räcker för det egna landet och den vattensamling som skiljer våra länder är förhållandevis liten till sin utsträckning. Föga förvånande är det därför Flygvapnet och Marinen som ålagts uppgiften att huvudsakligen agera i närområdet. Att skeppa över markstridskrafter till ett grannland skulle ta omfattande resurser i anspråk och framförallt blotta vårt eget land än mer.

Den som deltagit i internationell samverkan i större skala vet att det inte är gjort i en handvändning att sätta samman en effektiv multi-nationell styrka. Att komma med en förbandskloss och ansluta till andra nationers styrkor och staber kräver sin interoperabilitet och det läggs därför en hel del energi i Försvarsmakten på att öva detta. Oftast finns dock andra länder eller värdnationer som ställer upp med grunderna i form av logistik, basering med mera vilket gör arbetet enklare.

Svårare än att som ovan lämna stöd är att effektivt ta emot stöd och se till att det blir en samlad effekt. Av den anledning genomför t ex Norge årligen stora övningar där NATO-länder övar ett gemensamt försvar av Norge. Även Sverige har deltagit under ett antal år i dessa övningar och de har även till del fortsatt en bit in på svenskt område vid Riksgränsen. Ser man till norska flygbaser och andra militära installationer är dessa anpassade för att inrymma tillförda utländska förband. Inte minst ledning anses vara en mycket viktig förmåga att öva.

För svensk del har det gång efter annan påpekats här på bloggen vikten av att vi i Sverige måste förbereda oss om vi överhuvudtaget ska kunna klara av att ta emot hjälp utifrån. Det gäller infrastrukturella investeringar såsom t ex flygbaser, men även logistik och skydd i form av t ex luftvärn. Vid en allvarligare kris i t ex Baltikum lär basering av utländska stridsflygplan och marina enheter i Sverige stå högt upp på listan och det är svårt att se någon svensk flottilj klara av motsvarande vad italienska baser fick göra under Kosovokriget och nu senast Libyen.

Allvarligast blir situationen när det handlar om renodlat militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig. Utöver basering och agerande som värdnation, vilket är betydligt mer komplicerat än att lämna stöd, ställs också krav på att kunna leda en multi-nationell insats. Alternativet skulle i så fall vara att Sverige i händelse av krig och stöd från EU och NATO, överlåter ledningen av ett försvar av Sverige på dessa organisationer. Det är alltså av nöden tvunget att vi såväl övar ett multi-nationellt försvar av Sverige, liknande det som görs i våra NATO-grannländer, som förbereder oss infrastrukturellt och organisatoriskt. Att inte genomföra förberedelser och öva skulle innebära kaos om det någon gång skulle inträffa att stöd skulle behövas. Man kan ju vid det här laget lugnt konstatera att varje allvarligare säkerhetspolitisk situation ställer sådana krav som resultat av FB 00 och 04. Ytterst bekymrande är också att det inte genomförs ens några nationella försvarsmaktsövningar i syfte att öva hela försvarets gemensamma uppträdande i uppgiften nationellt försvar. Någon sådan övning har inte genomförts sedan 1993 och med tanke på regeringens uppgiftsfokus "här och nu" blir resultatet ihåligt.

Det är självklart också inte utan besvikelse man läser på Flygvapenbloggen att flygvapeninspektören i kommentarerna där bekräftar att inga som helst förberedelser görs för att kunna ta emot hjälp utifrån eftersom man saknar ett politiskt uppdrag för detta. Förmodligen saknar man helt förståelse på politisk nivå vilka omfattande krav det innebär att effektivt kunna ta emot hjälp. Samtidigt vill man inte ta i den heta potatisen som det innebär att öva med NATO-förband på svenskt territorium. Tryggast är som alltid att hålla huvudet kvar i sanden och lämna problemet åt någon efterföljare.

Man förstår att grannländerna upplever den svenska solidaritetsförklaringen som ihålig.

KFÖ på riktigt

2011-12-08T19:23:00.001+01:00

På Försvarsmaktens hemsida kan man idag läsa en artikel om Wartofta stridsvagnskompani, P 4 som genomfört krigsförbandsövning med tidvis tjänstgörande soldater. Under den aktuella övningen bestod kompaniet av såväl kontinuerligt tjänstgörande som tidvis tjänstgörande soldater och man övade bl a förflyttning och kompanis anfall. Det goda resultatet som de tidvis tjänstgörande soldaterna presterade förvånade befälet:

"Vi har övat kompanianfall med vagnarna och nivån var högre än vad vi kanske hade förväntat oss, säger Niclas Westerlund. Det krävs givetvis mer övning innan kompaniet är helt stridsberett och vi kommer öva mer redan under nästa hösts KFÖ … De tidvis tjänstgörande soldaterna behövde egentligen bara ”rostas av” en aning men sedan märktes det inte att det har gått en tid sedan senast de tjänstgjorde, avslutar Westerlund."

Andra krigförbandsövningar som genomförts tidigare under hösten har kritiserats då de varit av ett betydligt mindre kvalificerat slag och det är därför mycket glädjande att läsa att P 4 genomför kompanis anfall under sina soldaters första tjänstgöring som tidvis anställda. Fortfarande är den en bra bit kvar till den typ av krigsförbandsövning som begreppet tidigare betydde, men det är ett stort lyft från grundläggande utbildning på automatkarbin, som utgjort temat för vissa förbands "KFÖ".

Som många säkert känner till eller läst på andra försvarsbloggar (Skipper, Cynismer, Chefsingenjören, Försvar & Säkerhet) så ser det inte så bra ut ekonomiskt för Försvarsmakten nästa år. I sinom tid när följderna är helt klara kommer det ett inlägg om detta på WW, men man kan redan nu dra slutsatsen att det kommer att bli påverkan på mängden övningar nästa år och möjligheterna att anställa personal. Det finns flera orsaker till att situationen ser ut som den gör, men konsekvenser blir likväl allvarliga.

I och med det mycket oöverlagda beslutet att sätta punkt för värnplikten och omedelbart övergå till ett yrkesförsvar, skapades ännu ett förmågeglapp i svensk försvarsförmåga. Den framtida krigsorganisationen har redan tidigare aviserats vara intagen tidigast 2019, trots att den bär namnet 2014, då organisationen helt är bemannad med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal. Fram till 2019 kommer förbanden till delar utgöras av tidigare utbildade värnpliktiga som ej kommer att repetitionsövas eftersom värnplikten med stöd av riksdagsbeslut är lagd på is.

Tidigare i debatten om värnpliktens försvinnande utgjorde ekonomin ett av huvudargumenten för förespråkarna av ett yrkesförsvar. Idag har det visat sig att det inte var så billigt som man föreställt sig utan avsevärt dyrare. Ett av de andra huvudargumenten, som fortfarande ofta används av försvarsministern, är att värnpliktiga är sämre utbildade och inte lika användbara i strid. Motargumentet har varit att man inte kan jämföra med de värnpliktiga som utbildats under 00-talet eftersom en stor del av dessa aldrig fått genomföra en komplett värnplikt i kompletta förband och med större förbandsövningar, och ingen har fått genomföra en repetitionsövning. Grunden för all militär förmåga är att ha välövade förband och grunden i värnpliktssystemet var regelbundna repetitionsövningar. Utan regelbunden övning spelar det ingen större roll om man är yrkessoldat, tidvis tjänstgörande eller värnpliktig. Man saknar i alla fallen grundförutsättningarna för att framgångsrikt kunna genomföra väpnad strid.

Det intressanta är nu när P 4 genomför kompaniövning med stridsvagn 122 med soldater som gjorde sin grundutbildning i början av 00-talet (baserat på den intervjuade vagnchefens ålder) och det fungerar mycket över förväntan avseende kunskaper. Helt plötsligt faller då ytterligare ett incitament för att välja det betydligt dyrare personalförsörjningssystemet med yrkessoldater som gör att Försvarsmakten till stor del håller på att tappa sin folkförankring och av kostnadsskäl tvingas till en mycket låg numerär. Det går ju att repetitionsutbilda värnpliktiga på samma sätt som förr och nå goda resultat, eller valt att bortse från erfarenheterna. Tydligen har många glömt bort det under de nästan två decennier som repetitionsövningar inte har genomförts av ekonomiska skäl, eller valt att bortse från det. Helt plötsligt anses det också återigen vara en fördel med soldater som inte bara är soldater utan även har civila kompetenser, vilket tidigare ansetts vara en fördel med värnplikten och som bidragit till svenska soldaters goda rykte.

Naturligtvis skulle vi inte ha valt varken eller avseende värnplikt och yrkesförsvar utan istället både och som t ex Norge. Återigen ser vi resultatet av hur olika politiska agendor helt låser svensk försvarsförmåga till en extrem. Under socialdemokratiskt styre var det helt omöjligt att ha ett tvåbefälssystem eftersom det kunde tolkas som ett uttryck för ett klassamhälle, liksom värnplikten var ett uttryck för det enhetliga samhället. Under nymoderat styre är det istället ett yrkesförsvar och ökad användning av contractors som gäller som ett led marknadsekonomin. Ingen sida är särskilt intresserad av att genomföra något djupare utredningsarbete i frågorna utan avsevärda politiska styrningar. Det senaste i raden exempel är att styra en utredning av luftstridskrafterna till en mycket avlägsen period (30 år bort), när det i själva verket helt saknas kvalificerad inriktning för det närmaste decenniet. Ett annat exempel är faktumet att utredningen om ersättandet av värnplikten med yrkesförsvar kom ett år efter att riksdagen redan fattat sitt beslut. Hade man varit intresserad hade man t o m kunnat titta på svenska erfarenheter av hur det fungerade förra gången i modern tid med anställda soldater. Vad man nu också helt bortser från är att det är tack vare tidigare värnplikt som man lyckats så pass väl med att rekrytera kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater.

Det går att lindra följderna av det förmågeglapp som det underfinansierade och i många år till oflexibla yrkesförsvaret innebär. Se till att repetitionsutbilda de värnpliktiga som idag är krigsplacerade i våra förband. Släpp den politiska prestigen.

KDU och statens fastigheter

2011-12-04T21:28:00.000+01:00

Kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU, driver försvarsfrågor starkt. I sin skuggbudget för 2012 vill man t ex höja försvarsanslaget med 5 mdr kr i syfte att Försvarsmakten bättre ska kunna lösa ålagda uppgifter, men också i form av återtagandet av det nationella försvarets förlorade förmågor, t ex strid i brigad. Under hösten har KDU också debatterat försvaret med "nymoderaterna" i bland annat Hallandsposten.

Utöver skuggbudgetens utökade satsning på försvaret vill KDU även att statens fastighetsbestånd granskas ordentligt – av Ekonomistyrningsverket. KDU konstaterar bl a att staten idag genom sina fastighetsbolag äger fastigheter till ett värde överstigande 110 mdr kr, vilket är mer än de sex största privata fastighetsbolagen – tillsammans. Därutöver tillkommer andra statliga fastigheter som ägs direkt av myndigheter.

I sin utredning konstaterar KDU, precis som tidigare gjorts på den här bloggen, att de statliga fastighetsbolagen i grunden endast hyr ut till andra delar av staten och att hyrorna ökat 36 % på tio år, medan KPI ökat 17 %. Med andra ord är det en allt större del av skattepengarna som går till hyror inom staten, med resultat att de genererar kostnader i byråkrati och en överflyttning av skattemedel från en del till en annan. Läser man verksamhetsidén för fastighetsbolagen ska de också generera vinst tillbaka till statskassan – på annan statlig verksamhet! För Försvarsmaktens del innebär systemet med interndebiteringar en extra besparing i försvarsbudgeten och på samma sätt förhåller det sig inom många andra myndigheter.

Ett exempel på vansinnet med interndebiteringssystemet är Försvarshögskolan. Försvarshögskolan flyttade i mitten av 00-talet från sina tidigare lokaler på Valhallavägen till helt nya lokaler i anslutning till KTH. Svea Artilleriregementes gamla lokaler på Valhallavägen hade blivit för stora för FHS och framförallt var lokalkostnaderna som togs ut av ett statligt fastighetsbolag alldeles för höga. Lösningen blev att Akademiska Hus (också statligt fastighetsbolag) byggde helt nya lokaler åt FHS på en ödetomt vid FHS för mångmiljonbelopp.

Enligt uppgifter till bloggen är nu FHS åter hotat av flytt. De senaste årens stora sparkrav på FHS ska ha gjort att man nu kommer att hamna över gränsen för hur stor del av en myndighets budget som får utgöras av lokalkostnader, varvid man då är skyldig att söka billigare lokaler. Alternativen sägs vara en ombyggnation och utbyggnad av Karlberg, övertagande och ombyggnation av en industrilokal i södra Stockholm eller att flytta ihop med Södertörns högskola. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att samtliga alternativ kommer att innebära kostnader i mångmiljonklassen för att bygga om en statliga fastigheter eller inköp av privat fastigheter och ombyggnation av dessa, sammanlagt vida överstigande vad det skulle kosta att ha kvar FHS i nuvarande statliga lokaler. Eftersom FHS liksom övriga myndigheter i största mån ska finansieras genom egna intäkter, lär det bli Försvarsmakten som får betala stora delar av kalaset i slutändan genom höjda kostnader för utbildningen.

Exemplet är ett i mängden av fullkomligt absurda beslut där man faktiskt tror sig spara statliga pengar på denna interndebitering och andra vansinnigheter. Det är därför välkommet att KDU och andra nu höjer rösterna mot detta missbruk av skattemedel.

Frågan är om försvarsstrukturutredningen verkligen kommer råda bot på liknande företeelser. Att få ut mycket liten effekt av 45 mdr kr i årligt anslag går snabbt när de ska täcka poster som dessa.

Gästinlägg: Drivandes vind för våg

2011-12-02T07:24:00.000+01:00

"Trupparen" återkommer med ett tänkvärt gästinlägg om Försvarsmaktens framtid efter att Afghanistaninsatsens avslutande nu kan anses vara inledd. Många av de som idag söker soldatyrket gör det med en utlandsinsats som motivator. Det är ju också så det framställs i reklamen.

Wiseman

-------------------------------------

Drivandes vind för våg

Något som få av oss trodde blev möjligt för en månad sedan. Vi har påbörjat urdragning ur Afghanistan. Politikerna är lika stolta över detta som när de annonserades att vi ville vara med i härvan. Om det är rätt eller fel tänker jag inte värdera. Men det finns andra saker som är värda att reflektera över. Vad betyder igentligen insatsen för försvaret? Jag kan hitta fyra viktiga komponenter att tänka på.

För det första har en tvingande proces av stridstekniska förändringar på personlig och lägre förband uppstått. Idag pratas det om personlig färdighet på ett annat sätt än för 10 år sedan. Det övas mer och mer avancerade skjutövningar och Sverige ligger långt fram inom området. Hade detta gått lika fort utan krigets krav i Afghanistan? Tveksamt...

Det andra är en forcering i anskaffning av modern mtrl. Försvarsmakten hade knappast fått igång diskutionerna om utrustning som i ärlighetens namn är ganska dålig. Vi har levt i illusionen om att vi har bra status på materiel och fordonspark. Idag vet nog alla bättre, vi är väl medvetna om våra brister och styrkor. Framförallt bristerna angående optronik, understödsvapen, sambands mtrl. Hade vi varit så fullständigt upplysta om logistikbristerna utan våran insats långt, långt borta? Tveksamt...

Tre: En ny sorts chef har sett dagens ljus. Jag kan med stor glädje påstå att trots en krympande rekryteringsgrund verkar officerskåren bli bättre och bättre. Givetvis har Försvarsmaktsledningen med sitt urusla ledarskap sett till att föryngrat officerskåren rejält men framförallt är det insatserna som tvingat fram en officer som tränar mer och hårdare. Mycket återstår men vi är på rätt väg. Det hade förmodligen gått betydligt långsammare att få alla att inse att de kanske inte borde sitta på en plats i insatsorganisationen.

Den sista saken är nog den viktigaste.
Insatsen har ändrat svenskars attityd till försvaret. Opinionen har svängt 180 grader. Det pratas om stöd till soldater, medaljparader sker offentligt, journalister och enskilda politiker tar strid för försvaret i debatten. Inget av detta hade skett om vi genomfört övningen Nordic Peace en gång om året.

Frågan är vad som händer utan denna enorma motor som tvingar alla grånade själar i politiken och FML att agera. Vad händer utan krigets krav? Vilken attraktionskraft har vi utan en insats?
Kanske märks förändringen genom att vi sakta återgår till drillinstruktörer utan verklighetsförankring och faktiskt kunskap. Kanske märks förändringen genom att rekryterna blir sämre och sämre. Vi kanske inte längre kan tilltala alla unga som söker en utmaning. Anmärkningsvärt är att beslutet verka tas med ro av större delen av officerskåren och knappt debatterats alls i bloggvärlden.

Min personliga åsikt är att politikerna gör bäst i att starta en ny motor någon annanstans så transfereringen kan fortsätta.

Trupparen

Ännu en suck...

2011-12-01T16:18:00.001+01:00

På försvarsministerns blogg kan man läsa att regeringen nått en uppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om framtiden för NBG, där resultatet är att Sverige 2015 ska kunna leda NBG igen. I samma blogginlägg nämns också att man även nått en uppgörelse om innehållet i en luftförsvarsutredning:

"Vi är också överens om innehållet i en kommande luftförsvarsutredning. Försvarsmakten skall i vår lämna underlag för framtidssäkringen av Gripen. Flera offerter och samarbetsförslag gällande Gripen har lämnats till andra länder. Schweiz berättade igår att de väljer Gripen för sitt flygvapen.

Regeringen och riksdagen har fattat en lång rad beslut som gäller Gripen och dess förmågor i det mer näraliggande tidsperspektivet. Processerna gällande Gripens framtid skall enligt utskottet vara ingångsvärden för utredningen. Luftförsvarsutredningen kommer studera tiden efter 2040, i enlighet med vad flera partier ville redan i våras. Men då var bilden mer blandad om vad utredningen skulle innehålla."

Följaktligen blev det en förhållandevis tom och fattig luftförsvarsutredning. Hela innehållet avslöjas inte, men bara namnet luftförsvarsutredning visar att man begränsar sig till luftförsvarsdelen och alltså inte tar ett helhetsgrepp om luftstridskrafterna. Det kan å andra sidan vara att man tillmätt "luftförsvar" en helt ny innebörd på samma sätt som tidigare gjorts med "frivilligförsvar".

Vad värre är är perioden som ska avhandlas för utredningen – bortom 2040. Det är en fullkomligt vansinnig period att välja eftersom det inte alls med någon form av säkerhet går att sia om hur framtiden ser ut då i form av omvärld, hotbilder såväl säkerhetspolitiskt som avseende teknologisk utveckling. Man skulle lika gärna kunna spå i en kaffesump. Märk väl att då IO 14 beställdes, ansåg man sig (med rätta) inte kunna redogöra för hur omvärldssituationen skulle se ut bortom 2014, dvs 5 år bort, trots att organisationen är intagen och levererad först 2019. Nu tror man sig alltså kunna göra en utredning som ska spå 30 år in i framtiden.

Resultatet blir att Sverige fortfarande är utan någon som helst utredning av hur luftstridskrafterna ska se ut och kunna verka om 10 år, vilket är då såväl JAS 39 C/D och nuvarande luftvärnssystem är föråldrade jämfört med den teknologiska utvecklingen i närområdet eller uppnått end-of-life. På samma sätt förhåller det sig naturligtvis med övriga system i det system av system som luftstridskrafterna utgör. En sådan utredning skulle ju naturligtvis begränsa "den fria åkningen" i försvarspolitiken och kanske är det just den handlingsfriheten man vill uppnå?

Vad kan man göra annat än att sucka? Prestige har återigen segrat över förmåga, förnuft och kostnadseffektivitet.

SvD, 2, 3

Dyrbar kortsiktighet

2011-12-01T08:15:00.000+01:00

I skenet av gårdagens glädjande besked att Schweiz köper 22 JAS 39, kan på ämnet nämnas att det under gårdagsmorgonen även publicerades en replik på Newsmill. Staffan Danielsson (c) och Thomas Sätmark, Volvo Flygmotor, hade dagen innan repliker på inlägget om behovet av en övergripande utredning av luftstridskrafterna. Sedan dess har även pensionerades generallöjtnanten Carl Björeman ett inlägg i ämnet.

Repliken till Danielsson och Sätmark är återgiven nedan.

-------------------

Problemet Staffan Danielsson tar upp i sin replik är lättförståeligt. Det finns olika politiska viljor om olika fokus för en utredning av svenska luftstridskrafter utifrån eget partis agenda, på samma sätt som det finns andra viljor som vill påverka en utrednings utfall. Att till exempel ha ett fokus för en försvarsutredning med huvudsakligt fokus 30 år framåt i tiden är inte rationellt. Ej heller är det rationellt att ha som utgångspunkt i en utredning att huvudsaken är att antalet flygplan ska minskas. Lika illa är det att lämna utredningen helt och hållet åt Försvarsmakten som alltid måste begränsa sig till mycket oklara ekonomiska förutsättningar. Det visar inte minst nuvarande försvarsmaktsorganisation där huvudfokus ligger på antal anställda mer än förmåga. Försvarsmakten besitter heller inte erforderliga resurser och kompetens att på egen hand genomföra en så pass omfattande utredning som en utredning av framtida svenska luftstridskrafter innebär. Lämpligheten att utreda sig själv kan som alltid också ifrågasättas. Utfallet i fråga om det mycket kostsamma NBF-projektet där miljarder rullat utan något konkret resultat levererats, kan inte bara härledas till bristande styrning, kontroll och insyn, utan även till följd av en brist på föregående utredningar.

Ett annat mycket talande exempel på kortsiktigheten i de politiska direktiven, där handlingfrihet på längre sikt offras inom just luftstridskrafterna, är det faktum att Sverige var mycket nära att avveckla den flygburna förmågan att verka med sjömålsrobotar i samma veva som de nationella datalänkarna offrades. Huvuduppgiften skulle ju lösas i andra delar av världen som stöd till markförband och inte som försvar av Sverige, varvid det inte fanns någon anledning att ha kvar denna förmåga. Som tur var räddades förmågan kvar av ett helt annat skäl, speciellt med tanke på att sjömålsrobotförmåga fortfarande inte levererats till Visbykorvetterna.

Exportkunden Thailand uttryckte nämligen stort intresse för förmågan flygburen sjömålsbekämpning och tecknade kontrakt för detta i samband med sitt köp av JAS 39 Gripen, varvid integrering även skedde på svenska JAS 39C för att kunna stödja Thailandsaffären. Liksom i fallet med ett eventuellt brasilianskt köp av Gripen villkorar ett svenskt anskaffande, visar Thailandsexemplet på det fullständigt absurda med att ett annat lands behov ska styra vilka förmågor vi i Sverige har hos stridsflyg och även luftvärnet, där avvecklingen av robotsystem 90 skedde till förmån för det betydligt mindre kvalificerade och användbara robotsystem 70 som sålt bättre internationellt.

Ovanstående exempel om politiska förbehåll i utredningar, kortsiktiga beslut utan föregående analyser och hur industrins behov styr svensk försvarsinriktning, visar bara än mer på vikten av att en utredning genomförs förbehållslöst och med en mycket bred kompetensbas, innefattande såväl politisk nivå, Försvarsmakten, industri och oberoende forskning. Slutligen måste också utredningen göras för en period som det finns möjlighet att överblicka, vilket i förlängningen medför krav på en viss trögrörlighet i organisationsförändringarna. På så sätt kan vi undvika situationer liknande den vi nu dras med, med en Försvarsmakt utan några större reella förmågor, men med stora behov av förmågor identiska med de som med stor nit avvecklades under sena 90-talet och 00-talet. Eftertankens kranka blekhet är kostsam.

Precis som tidigare nämnts är luftstridskrafterna ett system av system och det är därför lönlöst att tala om enstaka luftvärnsrobotar, stridsflygplan eller om en flygplansmotor utan att sätta det i ett större sammanhang där det övergripande systemets förmåga - luftstridskrafternas förmåga - är i centrum. Det perspektivet har inte existerat på åtskilliga decennier och resultatet har blivit därefter.

Genomför en utredning av luftstridskrafterna, ej endast luftförsvaret, där omvärldssituation, utvecklingstrend och förmågor är ledande, inte ekonomin. Självfallet finns ekonomiska ramar att förhålla sig till, men dessa är att ta ställning till efter utredningsresultatet - inte tvärtom.

Det är dags att släppa den för skattebetalarna ytterst kostsamma prestigen.

Försvar & Säkerhet, SvD, DN, 2, 3, Exp, 2, Aft, 2

Avspänning blir anspänning?

2011-11-29T22:57:00.002+01:00

Utvecklingen i det f d Sovjet med avspänning verkar under 00-talet sakta ha bytt riktning för idag allt mer likna anspänning. Redan 2007lämnade Ryssland CFE-avtalet som begränsar avtalsparternas konventionella militära styrkor i Europa (Atlantkusten till Uralbergen) sedan USA börjat planera för ett framskjutet robotförsvar i Europa. Övriga stater i avtalet har sedan dess hållit fast vid det, men i veckan annonserade Storbritannien att man ledsnat på den allt hårdare ryska linjen och nu lägger CFE-avtalet gentemot Ryssland på is, men håller fast vid avtalet mot de andra länderna.

Robotförsvar mot interkontinentala robotar är förbjudna sedan 70-talet, eller snarare begränsade i och med ABM-avtalet från 1972. USA och Sovjetunionen begränsades då till en enda grupperingsplats med maximalt 100 robotar. Det amerikanska system ska täcka hela USA, medan det ryska endast är koncentrerat till försvar av Moskva.

Under det senaste året har det dock börjat skramla allt mer från rysk sida, officiellt till följd av USA:s planer på ett framskjutet robotförsvar i Östeuropa. En anledning till grupperingslinjen Turkiet till Bottenviken är att framtida iranska interkontinentala robotars närmaste rutt mot USA och Washingtonområdet går just där.

Ryssland motsätter sig kraftfullt det amerikanska robotförsvaret, även om landet förfogar över mångfalt många fler robotar än vad det amerikanska robotförsvaret mäktar med. Det ryska svaret har blivit att flytta fram landets positioner i väster genom att gruppera det avancerade Iskandersystemet ända framme i Kaliningrad. Från Kaliningrad är det tänkt att Iskander ska kunna verka mot amerikanska robotbatterier i Polen. En följd för Sverige är att såväl F 17 som örlogshamnen i Karlskrona befinner sig inom direkt räckvidd för Iskander. Iskander är ett imponerande system med en träffsäkerhet på ~5 m enligt öppna källor och en intressant slutfasmanöver med hög g-belastning för att undvika bekämpning från luftvärnssystem. I anslutning till Iskander i Kaliningrad har också det mycket långäckviddiga luftvärnsrobotsystemet S-400 grupperats, med räckvidd långt in över Sverige, Polen och Baltikum, vilket effektivt påverkar/hindrar andra länders möjlighet att flyga i detta område i händelse av ett allvarligare säkerhetsläge.

I helgen genomförde det ryska regeringspartiet Enade Ryssland sin partikongress med premiärministern, f d presidenten och tilltänkte presidenten Putin i spetsen. Vill man läsa mer om denna märkliga tillställning rekommenderas Kalle Kniiviläs blogg Diverse. I samma veva höll också sittande och avgående presidenten, samt tilltänkte premiärministern Medvedev ett tal till nationen där redogjorde för landets ståndpunkt i fråga om det nuvarande läget i robotsköldsfrågan. Efter en längre bakgrundsredogörelse meddelar Medvedev att han nu vidtagit fyra åtgärder med anledning av att USA inte tillfredsställande garanterar att inte det europeiska robotförsvaret är riktat mot Ryssland.

Den första åtgärden är att det långräckviddiga radarsystemet i Kaliningrad, avsett att upptäcka ballistiska robotar, försätts i stridsberedskap. Det andra åtgärden är att skyddet av Rysslands interkontinentala robotar ska förstärkas, vilket får tolkas som att luftvärn med robotförsvarsförmåga, som S-400 och kommande S-500 ska grupperas till skydd för dessa anledningar. Den tredje åtgärden är att nya ryska interkontinentala robotar ska utrustas med mer avancerade styrsystem för att förhindra att de bekämpas av robotförsvar. Den fjärde åtgärden som nämns är nästan den mest intressanta, där president Medvedev talar om att de ryska väpnade styrkorna nu fått i uppgift att utveckla sätt att neutralisera robotförsvar och styrsystem och att dessa åtgärder kommer att vara hög-effektiva och med låg kostnad. Detta för direkt tankarna till någon form av cyberangrepp, vilket Ryssland sedan tidigare visat sig vara duktigt på. Man har dock aldrig tidigare hotat offentligt med liknande förmåga.

Avspänningen börjar allt mer likna anspänning när Ryssland allt oftare skramlar med såväl konventionella vapen som kärnvapen. Den demokratiska utvecklingen är inte mycket att tala, vilket man med fördel läser om hos Kniivilä. Frågan är nu vad som händer när Putin åter tillträder som president. Riktningen behöver man nog inte fundera över, men däremot kan man fundera över takten. Baltstaterna har sin skäl att vara oroliga, men man kan också fundera över utvecklingen på Balkan och i Syrien.

Den som missade första delen av Dokument Utifrån serie om Putins väg till och makt och vart Ryssland är på väg, har fortfarande chansen på SVT Play. Nästa del går på söndag.

Läs även Gyllenhaal och O-platsen

DN, SvD, Ekot. Föredrar man den ryska regeringens internationella nyhetsorgan så väljer man Rysslands röst

Ny version av "Ödesbeslutet" på Newsmill

2011-11-28T20:28:00.000+01:00

På Newsmill finns nu en uppdaterad version av inlägget "Ödesbeslutet" om behovet av en bred, förbehållsfri och långsiktig utredning av de svenska flygstridskrafterna innan Riksdagen brådstörtat fattar ett beslut om framtida stridsflyg.

Försvarsministern duckar

2011-11-27T21:28:00.002+01:00

Försvarsminister Sten Tolgfors publicerar ikväll ett blogginlägg med anledning av den kritik Claes Arvidsson framför på SvD:s ledarsida. I sig inget ovanligt, men det kan ändå vara på sin plats att uppmärksamma en del aspekter i blogginlägget.

Arvidssons ledare handlar huvudsakligen om bristen på en luftförsvarsutredning innan Riksdagen nu snart ska fatta beslut om svenskt stridsflygs framtid. Som bakgrund till artikeln tar Arvidsson upp en rad problem i Försvarsmakten, bl a avseende ekonomi och rekrytering.

Det intressanta i det här fallet är att försvarsministern helt undviker att ta upp frågan om en luftförsvarsutredning som torde vara kärnan i det hela. Riksdagen ska inom kort fatta ett beslut som avgör de svenska luftstridskrafternas förutsättningar för de kommande 40 åren, ett beslut som kommer att beröra åtskilliga tiotals miljarder kr i investeringar. Oppositionen och en rad borgerliga partier har tidigare pekat på vikten av att detta föregås av en ny luftförsvarsutredning motsvarande den senaste 1967, vilket mötts av kalla handen från moderat håll (om detta handlade förrförra inlägget på WW så den som missat det och är intresserad av flera aspekter på detta gör gott i att läsa det). Försvarsministern som tidigare starkt kritiserat denna strävan, nämner nu inte alls utredningen eller stridsflygbeslutet i sitt blogginlägg, vilket får anses som anmärkningsvärt då han tidigare visat en mycket hög profil i frågan. Är detta en följd av de pågående förhandlingarna?

Nedslaget blir istället på Arvidsson åsikt att rekryteringen inte fungerar som den ska och följden blir en utläggning om hur väl allting fungerar och att insatsorganisationen är helt på spåret avseende rekrytering och måluppfyllnad med ett konstaterande att med det gamla systemet hade Sverige först 2011 haft organisationen fullt gripbar vid en mobilisering 2008 (Georgien). Tyvärr är situationen inte mycket annorlunda nu. Till dess organisationen personaluppfyllts 2019 (i bästa fall) och till dess materieluppfyllnad nås (datumet försvinner allt längre in i framtiden) är situationen inte ett dugg bättre än 2008. Huvuddelen av markstridsförbanden kommer nämligen inte att nå personaluppfyllnad förrän efter 2014, under förutsättning att rekryteringen löper planenligt. Förbanden är till dess på pappret bemannade av värnpliktiga, som därtill är de som utbildats med sämst kvalitet då de grundutbildades under 00-talet och som aldrig kommer att repetitionsövas till följd av det nya personalförsörjningssystemet och att regeringen lagt värnplikten på is.

Tyvärr tillstöter ständigt en rad ekonomiska problem där ÖB nu gång efter annan det senaste året varnat för att ekonomin inte håller bortom 2014 med anledning av materielanskaffningsbehoven och kostnaderna för det nya personalförsörjningssystemet. Redan i år har detta fått en rad konsekvenser där ett antal större övningar fått ställa in eller skjutas på framtiden. Trots detta rapporterar Försvarsmakten en "ekonomi i balans". Fortfarande har dock försvarsministern inte kommit med något liknande inlägg, vilket skulle kunna tyda på ett visst situationsmedvetande. Däremot betonar försvarsministern att en ny organisation nu byggs med "övade soldater och modern materiel som sammantaget ger kvalificerade förband. KFÖ-er genomförs nu över landet och ÖBs inriktning är att öva på högre nivåer".

Här tål att påpekas att det är övade förband och övad ledning som ger resultatet – inte som nu övade soldater i mindre enheter. Värt att påpeka är också att ÖBs inriktning fortfarande måste rätta sig efter den ekonomiska verkligheten som råder och som vi redan i år såg krävde ekonomin att övningar ställdes in och sköts på framtiden enligt delårsrapport 3 för Försvarsmakten. Situationen blir ytterst allvarlig när övningar år efter år inte kan genomföras och i ett inlägg på utmärkta Armébloggen härom veckan beskrevs några av konsekvenserna så här:

"Hur denna kompetens utvecklas är en utmaning. Vi upplever att den svenska officerens kunskaper och färdigheter att kunna hantera olika taktiska problem är under tillbakagång. Denna kompetens är inte längre en gemensam egenskap för en officerskår. Vi har idag endast enskilda officerare som uppvisar stor erfarenhet och förmåga att förstå olika taktiska utmaningar, såväl teoretisk som praktisk.

Lärarkadern på FHS och vid FM skolor har lagt ner kraft på att minst vidmakthålla förmågan att utbilda inom taktikens olika delmoment. Men det som var naturligt förr är en utmaning idag och då främst erfarenheten och kunskapen att förstå olika förbands möjligheter och begränsningar. Erfarenheten att öva, leda och verka i större förband har nedgått och de som ska utbildas har av naturliga skäl inte kunnat tillägna sig en relevant kompetens"

Johan Tunberger beskriver fenomenet med ständigt framflyttade mål inom försvarsorganisationen och försvarsförmågan mycket bra i sin artikel "Flykten Framåt" i Kungliga Krigsvetenskapsakademins gula tidskrift nr 3/11. Man kan bara nicka igenkännande. I Regeringens proposition Ett användbart försvar från 2009 som ligger till grund för dagens försvarsorganisation talas om att huvuddelen av alla förband ska kunna mobiliseras inom några dagar och att inget förband ska ha en mobiliseringstid överstigande en vecka.

Till den nivån är det en bra bit kvar. Oviljan från Regeringen att redan idag adressera problemen förvärrar dem ytterligare.

Uppdatering 28 nov 08.30: "Teaterdirektören" påminner förtjänstfullt i kommentarerna till detta inlägg om regeringens regleringsbrev till Försvarsmakten för 2010:

"Senast vid utgången av 2014 ska vid beslut om höjd beredskap huvuddelen av insatsorganisationen vara tillgänglig inom några dagar."

"Samtliga förband ska över tiden vara kompletta i fråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade”
"Senast vid utgången av 2014 ska huvuddelen av förbanden i insatsorganisationen 2014 vara bemannade med rekryterad personal."

I årets regleringsbrev påminner regeringen om målsättningarna i föregående års regleringsbrev:

"Försvarsmakten ska fortsätta utvecklingen av insatsorganisationens förband i enlighet med de inriktningar som framgår av regeringens beslut;

- den 14 januari 2010 om insatsorganisationen 2014 m.m. (Fö2009/1354/MIL)."

Teaterdirektören tar i sin läsvärda kommentar även upp den normglidning som skett avseende krigsförbandsövning, där en sådan nu kan innebära grundläggande vapenhantering under en helg. Normglidning, var ordet...

Uppdatering 30 nov 07.30: Claes Arvidsson skriver i SvD om svaret på försvarsministerns blogg.

Det sårbara samhället

2011-11-27T14:02:00.002+01:00

I takt med vårt samhälles allt större användande av högteknologi och IT-lösningar blir det alltmer sårbart på sätt som vi tidigare aldrig kunnat föreställa oss.

Nu senast manifesteras detta i apotekens datorproblem där resultatet nu är att till följd av ett förhållandevis litet fel hos datorsystemsleverantören kan folk inte få ut sina ibland livsviktiga mediciner. De senaste åren har vi sett ett antal exempel på vad som händer när grävmaskiner av misstag förstör en mindre lämpligt lagd stomme i det svenska bredbandsnätet, resultaten av mindre bränder i centraler hos mobilitelefonoperatörerna och därtill en rad andra problem som när åskan slår möjligheterna att betala med kort. I så gott som samtliga fall har problemen orsakats oavsiktligt. Men vad skulle hända om någon på allvar skulle vilja skada samhället?

Hittills har utvecklingen inte riktigt nått dit, men det är bara en tidsfråga. För bara några dagar sedan avslöjades det att hackare under en månads tid haft kontroll över ett amerikanskt vattenreningsverk, som tur var utan att ställa till med någon större skada. Härom året skapade det israeliska Stuxnetviruset stor oreda inom det iranska kärnanrikningsprogrammet och enligt nya uppgifter ska ett liknande cyberangrepp mot Iran ha orsakat den explosion som dödade bl a chefen för det iranska missilprogrammet. Huruvida detta stämmer, eller bara utgör iransk propaganda, lär visa sig med tiden liksom det gjorde med Stuxnet.

I samband med Irakkriget lär USA ha övervägt ett storskaligt cyberangrepp på Irak som ett inledande slag. En anledning till att detta inte genomfördes var att följderna av ett angrepp innefattande bl a datorvirus var svåröverblickbara och att ett angrepp skulle ha kunnat påverka världens ekonomiska system. Ett angrepp mot de datorsystem som idag är grunden för världens ekonomiska system, skulle snabbt sända tillbaka samhället hundratals år och skapa ett fullständigt kaos när värden för biljoner skulle gå upp i rök.

Inom försvarsområdet vill man nog inte ens tänka på vilken enorm "kritisk sårbarhet" det innebär när man nu går över till ett enda stort datorsystem för personaluppföljning, ekonomi, logistik och mycket mera. Vad händer den dagen system PRIO går off-line till följd av ett IT-angrepp eller något mer oskyldigt infrastrukturellt problem? Precis som hos apoteken lär den viktiga informationen inte regelbundet skrivas ut i tjocka luntor att användas som backup då systemet av olika anledningar ligger nere. Termen "svart svan" är ofta nog så träffande inom IT-området.

På Newsmill skrev socialdemokraternas Peter Hultqvist och Roza Güclü i förra veckan om behovet av ett svenskt IT-försvar när nu samhällets sårbarhet är så stor. De har fullständigt rätt i detta, men funktionen finns redan hos Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, samt hos Försvarsmakten. MSB står för det allmänna, medan Försvarsmaktens IT-försvar endast sköter försvaret av militär infrastruktur. En märklig uppdelning som kanske känns igen från uppgiftsdelningen mellan polis och militär efter Ådalen. Ett storskaligt IT-angrepp lär dock inte gå att kategorisera i en rent civil eller militär del, utan lär få efterverkningar inom bägge områdena.

Diskussionen blir också något naiv när man hela tiden talar om IT-"försvar", eftersom cyberkrigföring i högsta grad är en offensiv förmåga, där så gott som alla spel och övningar inom området visat att anfallaren alltid segrar. Av den anledningen och med bakgrund i vårt ständigt minskande ekonomiska utrymme i försvarsbudgeten, finns det all anledning att se över även en offensiv förmåga inom området. Även ett litet land med begränsade övriga resurser kan ha stor förmåga inom cyberarenan, vilket ger stora möjligheter att bemöta ett mer konventionellt angrepp på asymmetriskt sätt, men med stor verkan. Tyvärr är "offensiv förmåga" ett begrepp som svenska politiker aldrig vill beröra. Redan tidigare har vilda tankar yttrats om en ny form av värnplikt som ger staten möjlighet att krigsplacera datorkraft, liksom man förr i världen t ex krigsplacerade privatpersoners Volvo 245, traktorer och liknande. Med tanke på FRA-lagens bemötande lär något sådant aldrig bli aktuellt.

Världens stormakter har idag såväl genom handling som retorik deklarerat vilken förmåga man besitter och avser utveckla inom cyberkrigföringen. Vad värre är att även utomstatliga aktörer idag snabbt kan skaffa sig förmåga att genomföra stora aktioner inom cyberområdet. Höstens exempel är talande där hackergruppen Anonymous lyckades med något som ingen statlig aktör någonsin lyckats med, nämligen att få de mexikanska knarkkartellerna att ge efter om mediauppgifterna stämmer. Genom relativt osynliga virusangrepp kan privatpersoners datorer tas över för att ingå i massiva cyberattacker, vilket i viss mån även använts av statliga aktörer i aktiv krigföring.

Tyvärr råder förmodligen alltför stor turbulens inom andra delar av försvarspolitiken för att den ska vara mer aktuell att ta tag i. Frågan är därtill alldeles för obskyr tills dess att något allvarligt inträffar som berör Sverige, trots alla exempel vi har sett i Estland, Georgien, Iran och även USA.

SvD, DN, SR om apoteksproblemen

Ödesbeslutet

2011-11-21T21:11:00.005+01:00

Vi står inför ett vägskäl. Riksdagen ska snart ta beslut om vilken väg Sverige i framtiden ska gå avseende sitt luftförsvar och stridsflyg. Det mesta talar för att det kommer att bli ett dåligt underbyggt beslut eftersom detta beslut, med efterverkningar för de närmaste 30 åren om inte till och med 50 åren, inte kommer att föregås av någon kvalificerad utredning.

I brist på en ordentligt genomarbetad och bred utredning som grund för detta beslut, kommer många riksdagsledamöter i sedvanlig ordning ha mycket lite kunskap om vad det egentligen är man kommer att rösta om. Man kommer att rösta med sitt parti och sin partilinje och som enskild politiker kommer man att vara mycket lätt påverkad för slipade munläder.

Luftstridskrafterna om något, är ett system av system. För det svenska nationella försvaret, utifrån vårt geostrategiska läge, finns det två materielsystem som är överordnat viktigare för vår egen förvarning, för att hävda vår territoriella integritet, för att kunna möta en motståndare innan denne får fäste på vårt eget territorium, och slutligen för att kunna förneka den motståndare som redan fått fäste dennes underhållslinjer. Dessa två materielsystem är stridsflyg och ubåtsvapen – bägge systemen avsedda att uppträda så långt som möjligt från svenskt territorium i syfte att leverera verkan innan motståndaren kan påverka vårt eget territorium, vår infrastruktur och befolkning.

För detta ändamål är stridsflyget beroende av ledningssystem i form av radarstationer och kommunikationer, bassystem spridda över hela landet i syfte att kunna verka oavsett väder och för att förhindra att motståndaren slår ut flyget redan på backen, logistik för att kunna tillhandahålla vapen, drivmedel och andra förnödenheter, luftvärn för att punktskydda baser och viktig infrastruktur över tiden, även mot enskilda vapen, samt slutligen personal för att bemanna alla dessa komponenter. Det är ett system av system där alla ingående komponenter måste vara noggrant dimensionerade för att nå verkan.

Idag råder en fullständig röra i hela Försvarsmakten och detta gäller även inom luftstridskrafterna. Luftstridskrafterna bygger idag på fragment av den förra luftförsvarsutredningen 1967 (samtliga de tre källorna som anges i Wikiartikeln är mycket läsvärda). Denna utredning var mycket genomgripande och långsiktig och gav Sverige luftstridskrafter som levererade verkan oerhört effektivt ännu 30 år efter utredningen och därtill på många sätt gav Sverige flygstridskrafter som på många områden låg långt före NATO i teknik och förmåga.

Det är nu tveksamt om man ens kan kalla resterna fragment efter den stora strategiska timeouten på 00-talet som näst intill helt avvecklade krigsbassystemet, radarstationer, kommunikationer och luftvärn. Värden för tiotals miljarder kr avvecklades, ofta till stora kostnader och utan någon närmare utredning eller eftertanke. Följaktligen är idag oredan stor och förmågan oklar, där huvudsyftet blivit att upprätthålla en fungerande försvarsindustri, mer än verklig förmåga.

Idag kan man konstatera att allt blivit en tumme. Krigsbaserna är avvecklade. Det som återstår av luftvärnet är två bataljoner, vilket är detsamma som att välja ut två områden i Sverige som kan luftförsvaras över tiden. Blir det Stockholm och Malmö? F 17 och Tranås eller vad ska ha högst prioritet? Personal saknas för att ge förmåga åt systemen efter de senaste årens omfattande nedskärningar, efter vilka nu återstår två basbataljoner à 1000 personer, där varje bataljon ska göra samma jobb som tidigare löstes av fyra bataljoner om 2000 personer. Följderna kan bl a utläsas i Flygvapeninspektören Anders Silwers inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Vilken "utredning" som legat till grunden för denna "utveckling", behöver man nog inte närmare gå in på.

Oppositionen, samt flera av regeringspartierna har i flera år framfört önskemål om en ny luftförsvarsutredning, men fått kalla handen från Moderaterna som för allt i världen inte verkar vilja se en utredning. Ur SvD Politik Direkt:

"- Det ska inte vara så himla svårt. Men det känns som att försvarsdepartementet vill sköta allting på egen hand, de vill inte ha någon utredning, säger Mikael Jansson.

Regeringspartierna har sagt nej till en ny luftförsvarsutredning, bland annat med motiveringen att det kan hota uppgraderingen av JAS 39 Gripen.

- Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan Försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det, säger försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M)."

Uppenbart är att moderaterna inte vill ha frågan ordentligt utredd. En inte alltför otrolig anledning är det faktum att den försvarspolitik och försvarsbudget som Moderaterna anser är "i balans", i själva verket är gravt underfinansierad. Det nya personalsystemet kostar betydligt mer än förväntat, samtidigt som intecknade rationaliseringsvinster har varit svåra att realisera och inte minst håller en mycket stor del av Försvarsmaktens huvudmaterielsystem, som stridsflyg, transportflyg, fartyg, radiosystem, stridsfordon och mycket mer på att falla för åldersstrecket inom en tioårsperiod. Vid en övergripande luftförsvarsutredning skulle detta faktum helt blottas.

Frågan om hur vårt framtida svenska stridsflygsystem och ytterst våra svenska luftstridskrafter ska se ut, är alldeles för stor för politiker att hantera. Det har Cecilia Widegren fullständigt rätt. Det är fråga alldeles för stor för att tolkas utifrån billiga inrikespolitiska poäng som så mycket annan försvarspolitik det senaste året, och dessutom av personer som mest bekymrar sig om utgången av valet 2014, där allt bortom detta blir "den dagen, den sorgen".

Cecilia Widegren har dock samtidigt fel. Frågan är därtill alldeles för stor för Försvarsmakten att utreda av flera anledningar, där de viktigaste är bristen på insyn och för en alldeles för dålig förmåga att genomföra stora utredningar med effekter över en så omfattande tidsperiod som detta.

Leveranstiden på ett nytt stridsflygsystem överskrider 10 år och de två valen för svensk del står mellan en radikal modifiering av det nuvarande Gripensystemet att möta en hotbild bortom 2020 med allt vad detta innebär i form av nya sensorer, vapen och inte minst prestanda (se gärna tidigare blogginlägg om detta). Alternativ två är att sätta punkt för svensk flygindustri och beställa ett nytt system, gärna samordnat med Norge eller Danmark, med allt vad detta också kommer att innebära i form av ändrad infrastruktur och organisation i Försvarsmakten. Inget av alternativen är gratis och allt annat än dessa två alternativ är en icke-lösning.

Beslutet är dock så stort och omfattande att det omfattar betydligt mer än just bara flygplan. Det involverar åtskilliga tiotals miljarder kr, eftersom det även handlar om alla de andra systemen ingående i luftstridskrafterna, såsom bassystem och luftvärn, för att man slutligen ska kunna nå verkan. Ytterst krävs det en mycket bred enighet, skapad utifrån en ännu bredare och politiskt obunden kompetensbas som tar sig an frågan vad Sverige egentligen vill uppnå med sitt försvar och sina luftstridskrafter. Vilken förmåga krävs för att trovärdigt kunna försvara svenska intressen, svenskt territorium och därtill kunna lösa internationella uppgifter?

Tillsätt en bred, opartisk utredning med kompetens och personer ur alla politiska läger, Försvarsmakten och annan nyckelpersonal på området. Tiden rinner nu snabbt iväg och denna fråga är alldeles för stor att bara diska av i Riksdagen utan ett omfattande beslutsunderlag vida överstigande vad det alldeles för hårt belastade och i beroendeställning stående Högkvarteret kan prestera på egen hand. Må vara att utredningen kommer fram till något helt annat än vad ekonomin medger, men det ger då i alla fall en målbild att utgå ifrån och att sträva efter. Därefter får prioriteringar ske utifrån vad som är ekonomiskt realistiskt, istället för den omvända processen som under senare decennier varit förhärskande.

Försvarspolitiker, ställ er över den politiska prestigen för en gång skull. Ni kommer möjligen att sitta i Riksdagen ytterligare någon mandatperiod. Resultatet av det här beslutet kommer att forma det svenska försvaret långt efter att ni lämnat riksdagen.

Uppdatering 27/11: Claes Arvidsson skriver på SvD ledarsida om det stundande beslutet och behovet av en utredning.

Ingen bör vara förvånad

2011-11-19T09:54:00.002+01:00

Ekot och Expressen (även SvD, DN, Aftonbladet, GP, TV 4) rapporterar nu om incidenterna på P 4, där bl a soldater vådaavfyrade ett granatgevär inne på logementet och vid en övning råkade beskjuta sina egna fordon. I en rapport som granskar incidenterna kommer utredarna fram att bakomliggande faktorer varit bl a chefers frånvaro i den skarpa verksamheten. Det och situationen med en rad stridsvana soldater på plutonerna, samtidigt som yngre befäl saknar samma erfarenhet, gör ledarskapet komplicerat.

Gång efter annan har officerare ute på förbanden varnat för att dessa konsekvenser skulle uppstå efter införandet av HR-transformationen och PRIO, när pluton- och kompanichefer blir än mer bundna till sina datorer där de ska administrera sin personal. PRIO får ofta klä skott för situationen, men arbetet i PRIO är egentligen bara en följd av HR-transformationen och bara inställlningen och målbilden från Försvarsmaktsledningen håll vid lanseringen av PRIO att "Försvarsmakten ska anpassas till PRIO, inte tvärtom", får många officerare att koka.

HR-transformationen som genomfördes för några år sedan innebar att en stor mängd administrativ personal rationaliserades bort av besparingsskäl och att personaltjänst- och lönefunktionerna på förbanden till stor del centraliserades till det nya Försvarsmaktens HR-Centrum i Stockholm. Ansvaret som legat hos administratörerna fördelades ut på det Försvarsmakten valt att kalla första linjens chefer och delar hos HRC. HRC ska alltid kunna utgöra stöd för personalen, varvid både chefer och personal ofta finner sig i telefonköer till HRC mellan 9 och 15, istället för att på en rast kunna lösa ärendet med någon som dessutom har personalkännedom. För många chefer har införandet av PRIO inneburit en starkt ökad arbetsbelastning och omfördelning av arbetstiden, där betydligt mindre tid tillbringas med det förband man har som uppgift att leda i strid. De som väljer att spendera mer tid mer förbandet, finner sig istället jobbandes obetald övertid för att på egen hand försaka laga organisationens ofullkomligheter.

P 4 är inte den enda platsen där man kunnat skönja liknande tendenser när chefsskiktet får allt mindre tid att tillbringa med sina arbetare. Till skillnad från många andra arbetsplatser har inte Försvarsmaktens chefer, officerarna, sin naturliga plats som administratörer av verksamheten utan deras uppgift som deras utbildning naturligtvis fokuserar på, är att på plats leda sitt förband i väpnad strid. Bakom datorskärmen på kontoret blir man varken bra på att fatta taktiskt korrekta beslut eller vinna truppens förtroende, vilket är en grundförutsättning för framgång i väpnad strid.

En stor fördel som anfördes för genomförandet av HR-transformationen var att "chefen" äntligen skulle få full kontroll över sin personal, där möjligheten att knutet till utvecklingsomdömet kunna sätta den anställdes lön och därmed premiera duktiga anställda. Denna möjlighet, förmodligen en av de viktigare för att visa uppskattning för ett bra jobb, stannade kvar på det lilla som är kvar av förbandens personalavdelningar, varvid lönesättningen är precis lika stel och svår som tidigare. HR-transformationen blev till slut endast ett sätt att överföra det administrativa arbetet på chefer som uttagits, utbildats och förväntas vara duktiga ledare och taktiker i väpnad strid. Resultatet har blivit att Försvarsmakten nu både är sämre på väpnad strid och på att administrera och till en kostnad som är minst densamma.

I slutet av oktober skrev tre officerare på P 4 ett intressant debattinlägg på Armébloggen om obalansen mellan de nya administrativa uppgifterna och möjligheten att delta i verkligheten.

Precis som tidigare spåtts på WW slår nu pendeln tillbaka mot den situation vi hade för flera decennier sedan, nämligen en lokal administratör på respektive kompani. Inom några år kommer någon att komma med idén att rationalisera denna verksamhet och slå ihop den till en lokal kameralenhet, varvid vi nästan är tillbaka till situationen hur det var innan PRIO.

Ledarskapet är nästa stora problem att tackla där yngre officerare i allt högre grad kommer att behöva hantera situationen med soldater med betydligt mer stridserfarenhet än vad de själva har. Situationen är inte helt ny för Försvarsmakten, men blir nu betydligt mer omfattande i och med införandet av ett yrkesförsvar. Det här är något som USA och Storbritannien upplevt under åtskilliga decennier och därför har stor erfarenhet av. Tyvärr har Försvarsmakten inte riktigt tagit till sig många av dessa erfarenheter och inte heller helt anpassat officersutbildningen för ändamålet.

De enda tillfällen soldaterna har att få förtroende för sina befäls förmåga att leda dem i väpnad strid innan det verkligen gäller, är i övningsterrängen. Kan den unge officeren där uppvisa förmågan att fatta korrekta beslut i pressade situationer, stärks officerens ställning. Har officeren inte möjlighet att öva med truppen eller rätt utbildning för fatta rätt beslut, kommer officerens befäl aldrig att accepteras och dennes ställning alltid att undermineras. Också av denna anledning är det av yttersta vikt att våra förband ges möjlighet att öva och i större enheter, vilket Försvarsmakten ekonomi tyvärr inte medgett de senare åren och mycket talar för att den inte gör heller under nästa år. Bloggen Cynismer hade ett mycket bra gästinlägg som tog upp problemen som kan uppstå med stridserfarna veteraner.

Ska vi nå framgång med att få en "insatsberedd" försvarsmakt med förmåga att framgångsrikt föra väpnad strid krävs det att man här och nu lättar den kontraproduktiva administrativa bördan från det Försvarsmakten kallar första linjens chefer och frigör medel för organisationen att övas i betydligt större omfattning.

Karusellerna - Försvarsindustrins andra våg

2011-11-16T22:12:00.006+01:00

Det här är förmodligen ett av de absolut längsta inläggen som publicerats på den här bloggen och avhandlar det allt större beroendet av privata tjänster i offentlig förvaltning, här framförallt Försvarsmakten.

Man är oerhört naiv om man tror att man som offentlig myndighet ska kunna spara pengar genom att lägga ut en verksamhet på ett företag. Företag måste göra vinst. Det ligger i deras grundförutsättningar. Det företag som inte gör vinst överlever inte. Det är på samma sätt som med casinon. De är inte gjorda för att folk ska vinna pengar utan förlora dem, varvid de blir till vinst för casinots ägare.

Företag betalar i regel också bättre löner till sina anställda än offentlig verksamhet, vilket gör att de oftast kan rekrytera mer kompetent personal. Detta gäller inte minst vad avser förhandling och kontraktsskrivning. Ju bättre man skriver kontraktet, desto gynnsammare blir förutsättningarna att göra en vinst. Men för att vara billig på ett område måste man begränsa sig och sitt uppträdande till vissa områden av verksamheten. Det man förlorar på gungorna måste man ta igen på karusellerna.

För att citera en amerikansk studie:

"In 33 of the 35 job classifications POGO looked at, the average contractor billing rate was significantly steeper than the average compensation for federal employees. The two jobs where it was more cost-effective to hire contractors were groundskeeper and medical records technician. So when the White House needs its lawn mowed, it shouldn’t hire in-house. Still, in every other case, it was cheaper for the government do the job itself.

In some occupations, the difference in price was so dramatic, any coupon-clipping soccer mom could easily have seen the government was getting ripped off. When the government hired a claims examiner for example, it paid the contractor nearly five times more than if it had gone with a federal employee."

Som myndighet är det också lätt hänt att teckna kontrakt som inte är heltäckande. Uppgifter som man trodde var självklara och underförstådda tas inte upp i kontraktet och därmed blir de inte lösta. Eftersom kontraktet redan är skrivet och inte svårt att omförhandla, hamnar man ofta i en otrevlig sits när man upptäcker brister. Hade verksamheten varit kvar i den egna organisationen hade man lätt kunna ge order om förändringar, men istället krävs omförhandling där man redan från början befinner sig i underläge. Antingen kostar det mer eller också får man minska någon annanstans.

Under den stora beredskapsövningen Dagny II (inte så stor egentligen, men den koncentrerade alla tillgängliga svenska militära förband och flytta dem till Gotlandsområdet under slutfasen av de ryska storövningarna Zapad och Ladoga 2009), drog Försvarsmakten två stora lärdomar. Den ena rörde nationell ledning, där den strategiska timeoutens villfarelser gjort att man lagt ner alla mellanliggande stabsnivåer mellan förbanden och Högkvarteret. Arméns Taktiska Stab fanns sig då för första gången försökandes leda 60 bataljoner hemvärn (långt från alla var faktiskt inblandade i Dagny II) utöver de reguljära arméförbanden. Det var en ohållbar situation som man inte var dimensionerad för. Av den anledningen ser vi nu äntligen ett antal regionala staber återuppstå.

Den andra lärdomen rörde just det som kallas Offentlig-Privat Samverkan i samband med skarp verksamhet. Beredskapskontrakt som man tidigare haft med vissa företag hade inte förnyats och gällde därför inte, vilket försenade överskeppning till Gotland. Ett annat exempel rör skolflygplanet SK 60 där flygunderhållet och klargöringen sedan något år hade övergått till ett civilt bolag eftersom ”detta var så mycket effektivare och billigare för Försvarsmakten”. Istället för att ha militär personal som underhåller och klargör flygplanen, löses nu denna uppgift av civila flygtekniker. För att verksamheten ska gå ihop är upphandlingen koncentrerad till normal arbetstid och till de flygbaser där man bedriver flygtjänst med SK 60.

SK 60 som stridsflygplan har utgått ur krigsorganisationen sedan länge, men användes frekvent som sambandsflygplan i dess fyrsitsiga variant. En uppgift vid beredskapshöjningar och övningar har alltid varit att flytta nyckelpersonal och materiel från fredsbaser till krigsbaser, så att verksamheten kan börja rulla direkt istället för att man ska behöva invänta att hela betjäningsförbandet flygtransporteras med Hercules eller anländer per lastbil någon dag senare. Under Dagny II blev det alltför tydligt att konceptet inte längre fungerade. Bolaget hade ju inte någon personal på krigsbaserna som kunde ta emot flygplan utan endast på flottiljerna. Att ta med en egen flygtekniker som kunde klargöra flygplanet efter landning gick ju inte heller. Även om teknikernas behörigheter inte ännu fallit, så hade det varit ett solklart kontraktsbrott. Det blev inga framskjutna transporter. Flera uppgifter talar nu om att även underhållet av Gripen är på väg att läggas ut på Saab istället för att Försvarsmakten ska behålla detta inom organisationen. För Saab är det viktigt att säkerställa framtida inkomster då marknaden för att sälja stridsflygplan blir allt mindre för var dag som går och Försvarsmakten kan på pappret minska sin personal med ett antal rader. Att sedan samma personal anställs av Saab med högre lön lär inte höra till saken.

Den store amerikanske generalen och sedermera presidenten Eisenhower varnade på sin tid för han kallade det militärindustriella komplexet. I och med etableringen en stor permanent amerikansk krigsmakt med tillhörande vapenindustri, varnade presidenten för att det militär-industriella komplexet på sikt skulle kunna komma att influera landets politiska nivåer på oönskat sätt.

De stora krigsmaterielbeställningarnas tid är idag förbi, vilket försvarsindustrin insett. Istället har man insett att det går att göra pengar inom tjänstesektorn. Vi har sett det mycket tydligt i USA där försvarsindustrins tjänstesektor med ”contractors” närmar sig materielsektorn i omsättning, vilket är en logisk följd av de massiva nedskärningarna inom det amerikanska försvaret efter det kalla kriget och innan 11 september 2001.

Krigen i Afghanistan och Irak har kostat biljoner dollar, utgörande närmare hälften av den amerikanska statsskulden enligt många källor. En av de stora utgiftsposterna har varit ”contractors” där logistiken numera till stor del sköts av privata företag, men sedan slutet på 90-talet även strids-, bevaknings- och utbildningsuppgifter, kända genom företag som Blackwater (Xe), Dyncorp, Triple Canopy med flera. Flera av dessa företag är idag på väg att bli uppköpta av de stora giganterna inom det militärindustriella komplexet, t ex Lockheed Martin. Under Gulfkriget 1990-91 gick det 60 amerikanska soldater på en contractor. Drygt 15 år senare var det drygt 20 % fler contractors än amerikanska soldater i Irak. Gräver man lite djupare ser man att företagen som stått för merparten av tjänsterna gjort enorma vinster under kriget.

Att lägga ut militära uppgifter på entreprenad ger nämligen också fördelen av att man minskar den militära numerären på pappret. Att sända militär personal till ett insatsområde i en annan världsdel är inte alltid populärt och man vill därför kunna hålla dessa siffror så låga som möjligt. I Sverige ser vi detta fenomen ytterst tydligt genom den närtida överenskommelsen med oppositionen om att minska den svenska numerären i Afghanistan och i somras genom Socialdemokraternas krav på en minskning av antalet Gripen i Libyeninsatsen mitt under den mest kritiska fasen. Genom entreprenad behöver man bara visa toppen på isberget. Även om Sverige inte nyttjar sig av contractors (än) i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som USA ligger sedan tidigare t ex stora delar av ”campdriften” utlagd på ett danskt företag som då sköter bl a förplägnad. På vissa platser är också bevakningen upphandlad av privata aktörer.

Även i andra sammanhang finner man varianter på upphandling av tjänster för att hålla nere egen offentlig numerär. Bara under 2010 lade Försvarsmakten 700 mkr på konsulttjänster. Högkvarteret har under flera år varit hårt ansatt avseende dess numerär på samma sätt som hela Försvarsmakten idag är styrd den hårt åtdragna svångremmen kring antalet personalrader. Lösningen på Högkvarteret liksom hos andra myndigheter är att använda konsulter, eftersom de inte redovisas på samma sätt som anställda.

I Sverige har det under senare år talats en del om övergångarna av militär personal direkt till försvarsindustrin, vilket är en fullständigt naturlig följd av de massiva nedskärningarna av försvaret. Varför stanna i ett sjunkande skepp när man kan utnyttja sina specialkunskaper inom ett område och dessutom få avsevärt mycket högre lön? Man kan ju i flera fall till och med komma tillbaka till sin gamla arbetsplats som konsult. Samma tendens har varit tydlig världen över avseende tjänstesektorn, där t ex gamla soldater från specialförbanden funnit nya tjänster hos försvarsindustrin där man kan göra samma sak som man utbildats för, men få avsevärt mycket mer pengar i fickan.

Ett vanligt argument när man talar om att det är effektivare att lägga ut verksamhet på privata företag, är effektiviteten. I en mindre väl fungerande organisation ser det ofta på ytan ut att bli en effektivitetshöjning och man lyckas plötsligt få ut effekt som tidigare inte varit möjlig. Grunden till företeelsen står att finna i ett dåligt ledarskap där man bör ställa sig frågan varför ens personal inte löser tilldelade uppgifter på avsett sätt, när ett civilt företag som också ska klara en vinstmarginal kan göra det. Orsaken behöver naturligtvis inte vara just personalen, utan kan lika gärna vara organisatorisk eller ha att göra med påtvingade arbetssätt eller arbetsmetodik.

I Sverige utmålas ofta privat vård som något fult och smutsigt, men varför väljer då så många privatpersoner privat vård? För att den fungerar så klart. De privata företagen har inte samma märkliga organisatoriska regler som offentlig sjukvård, varvid man faktiskt klarar av att leverera sin produkt och därtill göra en vinst. Detta om något torde vara ytterligare ett tecken på att det finns något grundläggande organisatoriskt fel i verksamheten, när en konkurrent klarar av att lämna en bättre produkt och dessutom billigare. Tyvärr verkar sådan eftertankar sällan gå mycket längre än tjurighet istället för att man gör något konkret åt saken. Istället för att ta tag i problemen och gå till botten med dem betalar man hellre för att bli av med dem. Förmodligen finns det också en viss mån av stöd till det privata näringslivet i botten.

I Försvarsmakten privatiserades bl a städning och militärrestauranger under det tidiga 00-talet. Att en militär kock lagade mat såväl i fält som i matsalen ansågs vara en form av grå arbetskraft. Man kunde heller inte kräva att de värnpliktiga skulle behöva städa hela kasernerna. Då och då görs nya upphandlingar av dessa tjänster när kontrakten ska förnyas och stundom bjuder ett nytt företag under det förra. På golvet märks ingen större skillnad eftersom det gamla företagets personal ofta går över till det nya. Förrådstjänst och bevakning var också områden som avvecklades till förmån för anställning av civila respektive kontrakt med bevakningsbolag. Sålunda bevakas idag förbanden huvudsakligen av Securitas eller andra vaktbolag beroende på vem som för tillfället är billigast, istället för beväpnade soldater. Allt i sin ordning, är det ju lätt att tycka. Antalet larm är ju mycket lågt.

I och med den strategiska time-outen avvecklades stora delar av krigsorganisationen inklusive baser. I och med detta är t ex Flygvapnet tvingat att till mycket stor del uppträda även i krig från sina fredsbaser, vilket då blir intressant. Hur säkerställer man att alla de civilt anställda och framförallt de civila företagens anställda fortsätter att lösa de uppgifter Försvarsmakten är beroende av eftersom man inte längre ”har råd” att hålla sig med egen personal för dessa ändamål? Är dessa anställda en tillgång eller en belastning när de saknar militär utrustning och grundutbildning? Våra civilanställda har idag skrivit under på internationell tjänstgöringsskyldighet, men varken för soldater eller civilt anställda existerar idag någon tjänstgöringsskyldighet i det nationella försvaret. Hade det inte inneburit en högre grad av beredskap, flexibilitet, kontroll och inte minst sunt ekonomiskt tänkande att själv kunna sköta dessa grundläggande funktioner? Bevakningspersonalen i Securitas har knappast lägre lön än våra soldater och lägg sedan därtill Securitas vinstmarginal på verksamheten. Det hade inte varit så dumt med ett antal anställda bevakningssoldater istället.

Konvoj med obeväpnade amerikanska contractors råkar ut för eldöverfall i Irak

Privat verksamhet inom offentlig sektor behöver naturligtvis inte vara av ondo. Det finns t ex inom vården gott om små privata läkarmottagningar som ger utmärkt vård, till samma kostnad som det offentliga och utan några storbolagsavkastningskrav. Men för att lösa enkla, grundläggande uppgifter som man har resurser för själv finns det egentligen ingen anledning att lägga ut på privata företag som ska göra en vinst på samma gång – t ex landstingstvätt. Förr anställdes ofta personal i Samhall för att lösa liknande uppgifter. Nu är det gott om privata företag som tagit över såväl personal som uppgift och därtill gör vinst på kuppen. När marginalerna krymper, ser vi resultat liknande de som Aktuellt berättade om igår. Samma sak gäller t ex städning. Hur kan det bli effektivare och ”billigare” att lägga ut en så enkel uppgift som städning på ett annat företag istället för att själv anställa en städare och slopa kravet på vinstmarginal?

För en myndighet som Försvarsamakten som dras med mycket begränsade ramar där det nu gäller att vända och vrida på varje krona, samtidigt som uppdras att leverera en operativ effekt betydligt över vad ramarna medger, kan man verkligen ifrågasätta om det är rätt väg att gå att i allt högre grad betala någon annan att lösa verksamheten och samtidigt göra vinst på skattepengarna.

Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Tjänstesektorn är försvarsindustrins andra våg och sedan några år har den börjat nå Sverige på allvar.

Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SR, 2, SVT, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Fortsatt debatt i SvD om NBG

2011-11-12T20:03:00.000+01:00

Debatten fortsätter i SvD om NBG:s framtid och huruvida Sverige ska leda den nordiska stridsgruppen även 2014. Den här gången är det Peter Hultqvist som levererar en replik till försvarsministern.

Utöver vad som framfördes på WW i förra inlägget om NBG, Säkerhetspolitisk prostituion, kan man konstatera att Sverige valt en mycket annorlunda väg för sin stridsgrupp jämfört med övriga europeiska länder och grundtanken med stridsgruppskonceptet.

I grunden var stridsgrupperna avsedda att vara i storleken 1500 personer med markstrid som centrum. För svensk del räckte inte detta av olika anledningar. I samband med den socialdemokratiska regeringens försvarsslakt och fullbordande av den strategiska time-outen i försvarsbeslutet 2004, fanns det bara ett område där det skulle satsas och som blev en räddande halmstrå – den nordiska stridsgruppen. Om ett förband inte hade en komponent med i NBG låg man illa till avseende fördelningen av resurser. Den nordiska stridsgruppens svenska del kom därmed att svälla och totalt blev 2008 års version av stridsgrupp nära dubbelt så stor som grundtankens stridsgrupp – 2500 man mot 1500. I den svenska hittade man stridsflyg, helikoptrar, transportflyg och en potpurri av alla möjliga enheter. 2011 års version var dock något mer slimmad.

I de flesta andra europeiska länder utgörs EU stridsgrupperna av specifika förband, dvs ej tillfälligt sammansatta. Ett regemente utpekas att under ett halvår ansvara för stridsgruppen. I vissa länder har man låtit detta sammanfall med att förbandet kommit hem från en annan insats, där EU-beredskapen samtidigt utgör återhämtning. För svensk del finns ingenting som har högre beredskap än att utgöra NBG. Som Peter Hultqvist mycket riktigt påpekar i sin replik kommer Försvarsmaktsorganisation 2014 att huvudsakligen ha en högre beredskap än 90 dagar, där vissa förband har så låg beredskap som 6 månader.

Som påpekades i förra inlägget finns det inget som hindrar Regeringen att beordra Försvarsmakten högre beredskapskrav än så – förutom just ekonomin. En högre beredskapsgrad kostar och som bekant ser det inte speciellt ljust avseende försvarets ekonomiska situation även om rubrikerna antyder att det är en "ekonomi i balans". Märkligt nog dök aldrig det förväntade entusiastiska blogginlägget från försvarsministern upp om hur bra det går ekonomiskt för Försvarsmakten…

Utöver incidentberedskapen, och de ytterst fånigt benämnda "insatsberedda skyddsstyrkorna" (att man ska behöva betona att en skyddsstyrka är insatsberedd, fångar på något sätt hela problemet med svensk försvarspolitik) på förbanden, är det idag Hemvärnet som har högst beredskap i Försvarsmakten. Därnäst kommer specialförbanden och de förband som har 10 dagars internationell beredskap. Sedan rasar det snabbt utför med förband med mellan 90 dagar och 3 års beredskap. Kanske skulle man beordra 3 årsförbanden i högsta beredskap nu så kunde de vara i full gång till 2014 och därmed infria löftet om Insatsorganisation 2014…?

Värt att poängtera är ändå att under värnpliktens dagar skulle många förband vara mobiliserade på 24 h och resterande inom några dagar. Man kan tycka att med ett yrkesförsvar borde man kunna nå snabbare tider än så, men den politiska viljan saknas uppenbarligen. Minns försvarsminister Sten Tolgfors ord direkt efter Georgienkriget att "idag ser vi att krig kan vara över på endast några få dagar". Märk väl huvuddelen av organisationen kommer att behöva upp till 3 månader på sig att inta högsta beredskap – och att detta gäller först efter 2014 enligt det svar Försvarsmakten lämnade till Mikael Oscarsson (kd) tidigare i höst. Det seminarium som Oscarsson då sammankallade tillsammans med Folk och Försvar, får nu en uppföljare den 30 november där Försvarsmakten 2019 kommer att debatteras mellan Försvarsdepartementets Michael Moore och SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson. Det lär bli högst sevärt för den som har möjlighet att gå dit och lyssna. Förhoppningsvis går det att se i efterhand på Folk och Försvars hemsida.

De pengar Försvarsmakten lagt och lägger på NBG har varit en räddningsplanka för många förbands överlevnad under den strategiska time-outen. Stridsgruppen har på många sätt tjänat som en språngbräda och en katalystor för förmågeutveckling inom Försvarsmakten. Det gick helt plötsligt inte längre att fuska med papperslösningar när det skulle kunna levereras en reell förmåga till EU. Pengarna behövs emellertid idag bättre inom andra delar av Försvarsmakten och för att få någon form av rätsida på organisationen. EU kommer aldrig att nyttja sina stridsgrupper förrän man kommit fram till något annat sätt att beordra insatser än att få de 27 medlemsländerna att samsas om en säkerhetspolitisk agenda och ingenting hindrar som sagt Regeringen att beordra Försvarsmakten att över tiden ha större förband i hög beredskap, förutom plånboken då förstås...

Säkerhetspolitisk prostitution

2011-11-09T23:02:00.007+01:00

En nog så provocerande rubrik, men det ligger en viss sanning i den.

Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), meddelar i SvD att oppositionen inklusive Sverigedemokraterna inte kommer att godta att Sverige tar ansvaret (lead, militärt benämnt) för Nordic Battle Group 2014. Hultqvist anser att NBG är ett misslyckat och för Sverige dyrt koncept och vill hellre se ett svenskt deltagande i en ”FN-ledd insats”, närmare bestämt Sydsudan.

Man kan fundera över vad som ligger bakom Hultqvists önskan om en svensk insats i Sydsudan och varför det just ska handla om en FN-ledd insats. Alla internationella insatser Sverige deltar militärt i grundar sig i FN-mandat. Det är en självskriven grundförutsättning. Däremot kan man konstatera att FN-ledda insatser har en tendens att fungera betydligt sämre, än de insatser där FN uppdragit t ex NATO att leda insatsen. Delvis är detta naturligtvis avhängigt av vilka länder som deltar i insatsen. Att Sverige skulle höja standarden och trovärdigheten i en insats som i övrigt består av ”biståndsländer” råder inget tvivel om, men är Sverige kapabelt att axla detta ansvar? Trots de bästa intentioner är Sverige fortfarande ingen stormakt på det säkerhetspolitiska området, speciellt inte när det gäller att projicera militär makt utan behöver draghjälp av exempelvis USA, Storbritannien eller Frankrike.

Socialdemokraterna var under 00-talet starkt drivande avseende framtagandet av EU:s stridsgruppskoncept och det ter sig därför märkligt när man nu anser att Sverige ska gömma sig bakom någon annan i denna fråga. På samma sätt kändes det ytterst märkligt under våren när socialdemokraterna motsatte sig ett svenskt deltagande i Responsibility to protect-delen (R2P) av Libyeninsatsen, när Sverige under socialdemokratisk ledning var starkt drivande i världsamfundet för införandet av begreppet. När det väl kom till kritan skulle någon annan göra jobbet. Visst kan ambitionen sänkas avseende svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper, men vilken trovärdighet ger det om Sverige fortsätter deltagandet i konceptet, men vägrar behålla ledartröjan?

Försvarsministern replikerar Peter Hultqvist att tack vare NBG fanns det ett svenskt bidrag snabbt gripbart för Libyeninsatsen. Det är att slå knut på sig själv. Ingenting har hindrat Regeringen från att hålla förband i hög beredskap för internationella insatser – ingenting annat än den egna snålheten. Den enda anledningen till att det fanns ett stridsflygförband (liksom övriga delar av NBG) i 10 dagars beredskap var att det var kravet från EU. Så fort Sverige inte deltar i NBG är beredskapen sänkt till 30 dagar eller ännu oftare, 90 dagar. Beredskapsgraden för internationella insatser är en av de största och vanligaste ekonomiska regulatorerna i försvarsbudgeten. Större än så är inte den politiska viljan att vara beredd att delta i internationella insatser. Ingenting hindrar som sagt sittande regering att kräva en högre beredskap och det är märkligt när försvarsministern ska gömma sig bakom ett EU-skynke i denna fråga.

Det är dock lätt att med facit i hand instämma i Hultqvists kritik mot EU:s stridsgruppskoncept. Grundtanken var god, med bloddrypande erfarenheter från Rwanda, men med stridsgrupperna har EU än mer befäst sin ställning som en handlingsförlamad säkerhetspolitisk aktör. De 27 medlemsländerna klarar aldrig av att komma överens om en säkerhetspolitisk agenda vid kriser förrän det är alldeles för sent och de medlemsländer som dessutom är medlemmar i NATO använder sig hellre av den organisationen än att försöka få något till stånd inom EU. Det senaste exemplet i raden av EU:s misslyckanden som säkerhetspolitisk aktör är Libyeninsatsen där organisationen inte klarade av att enas kring en gemensam agenda, trots att det rörde ett konfliktområde som i allra högsta grad har stor inverkan på Europa. Dels genom den ökade mängden flyktingar till Europa och dels för att ca 20 % av Europas oljeresurser kom från Libyen. Dock lyckades inte heller NATO-länderna enas om en gemensam agenda.

För svensk del bör vi noga analysera EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör och vad detta innebär för vår egen säkerhets- och försvarspolitik. Vårt försvar är idag helt avhängigt av ett starkt militärt stöd från en organisation som gång efter annan misslyckats säkerhetspolitiskt.

Just p g a de senaste 15 årens omfattande försvarsneddragningar är Sverige idag helt beroende av andra nationers välvilja när det gäller försvar och säkerhet. Ställer vi inte upp för andra nationer när de önskar stöd, tror vi oss, förmodligen helt korrekt, inte kunna påräkna stöd när vi så behöver. Det svenska deltagandet i Bosnien hade sin grund i att kunna visa att övriga europeiska länder att Sverige var värdigt ett EU-medlemskap. Vårt deltagande i insatser på den afrikanska kontinenten har i mångt och mycket handlat om att bibehålla goda relationer till Frankrike. Vårt engagemang i Afghanistan handlar till stor del om goda relationer till USA och andra inflytelserika NATO-länder. Det är realpolitik, på samma sätt som den svenska neutraliteten under andra världskriget. Är man en så liten säkerhetspolitisk aktör som dagens Sverige är man tvyärr av nöden tvungen till att prostituera sig säkerhetspolitiskt.

Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad.

Bloggar: Tokmoderaten, Notorious Unpublicus
DN

Ökad aktivitet över Östersjön

2011-11-08T22:04:00.004+01:00

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2000 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).

Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

2011-11-07T07:53:00.000+01:00

Resumé

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan FM 2004 tog ”interoperabilitetsbeslutet” att överge väl fungerande nationella tekniklösningar till förmån för internationella system. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem.

Bristerna i luftförsvarets förmåga att över hela riket ha ett godtagbart antal interoperabla data-, radio- och igenkänningsutrustningar har FM till Försvarsdepartement och Försvarsutskott deklarerat skall vara lösta till 4:e kvartalet 2013. Med interoperabel avses tekniklösningar som kan kommunicera sömlöst med andra länders motsvarande utrustningar.

I tidigare delar har jag avhandlat bristerna i systemsamordning och datalänksförmåga samt avsaknaden av:
- krypterat och störskyddat radiosystem
- radaridentifieringssystem anslutet till stridsledningscentralerna
- interoperabelt högre taktiskt ledningssystem för luftförsvaret.

I detta sista inlägg tar jag upp problemen runt informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).

Sekretess, informationsklassning och krypton

Denna del av inlägget har jag själv valt att exkludera efter mailväxling med Försvarsmakten, i samband med diskussion om publicering på en av myndighetens bloggsidor, eftersom det berör operativa begränsningar och förhållanden till andra nationer. Min uppfattning kvarstår dock att ett av de stora problemen framöver gällande begränsningar i operativa förmågor i mångt och mycket handlar om frågor rörande sekretess, informationsklassning och krypton.

Nedan ett axplock av kommentarer från Försvarsmakten företrädd av informationsdirektör Erik Lagersten:

”Vissa områden kräver dock en fin balansgång mellan det explicita och det outtalade för att inte skada mer än det gör nytta. Även om saker inte är sekretesskyddade i formell mening kan sammanhang, detaljeringsgrad eller mängden information ändå vara menligt. I riktlinjerna för våra egna sociala medier uttrycks det som informationskrav där det enbart är den ansvarige utgivaren, som för andra debattforum, som måste avgöra vad som går respektive inte går. För Försvarsmakten gäller särskild omsorg om vår operativa förmåga eller hur den uttrycks. Det innebär tex att händelser i Afghanistan inte kan beskrivas på ett sätt som röjer operationell sekretess även om det i lagens mening inte skadar rikets säkerhet.

Jag är övertygad om att de saker du vill få fram går att uttrycka på ett sätt som som inte i detalj redovisar operativa brister tex relationer till andra länder. ”

Gemensam lägesinformation och ledning av ledningssystem

I ett av FM inriktnings- och målsättningsdokument* redovisas att en funktion ska skapas i tidsperioden fram till 2014 för gemensam lägesinformation (GLI) samt en funktion för ledning av ledningssystemens tekniska drift (Network Operating Center, NOC). Dessa ska vara fullt utbyggda 2017. Det finns all anledning fråga sig om organisation, målsättningar, krav och ekonomi är så väl utredda att de nödvändiga politiska besluten kan tas för att förverkliga dessa ambitioner.

Försvarsmaktens ekonomi är redan idag besvärande och regeringen har dessutom föreslagit att medel ska omfördelas från materielprojekt till förbandsverksamhet. Det ekonomiska övertryck som redan idag har drabbat FM materielplan riskerar således att öka när GLI/NOC ska etableras. Om detta fortsätter utan en föregående noggrann effekt-/kostnadsanalys, är risken stor att medel saknas för drift och utveckling av idag befintliga och vitala ledningssystem bortom 2017. Detta påverkar inte bara luftstridskrafterna utan även marinen och armén.

Det finns m.a.o. all anledning att återigen nogsamt granska FM ambitioner och ekonomi för fortsatta utveckling av nätverksbaserat försvar (NBF) samt deltagande i NATO motsvarande arbete med NBF-lösningar (Network Enabled Capabilities, NEC). Politiska beslut till trots är det uppenbart att FM vidmakthåller en utvecklingslinje som har dömts av som operativt suboptimerad, tekniskt osäker och kostnadsdrivande.

Slutsats

Försvarsmaktens underlag till regeringen inför regleringsbrev och försvarspropositioner måste kvalitetssäkras. Dagens uppenbara brister i planering och systemsamordning riskerar att få regering och riksdag att fatta beslut som inte gagnar försvarets långsiktiga utveckling.

Våra parlamentariskt valda företrädare måste vara dem som avgör vilken inriktning Försvarsmakten till ”syvende og sidst" skall ha. Ingen annan.

Vänligen
Peter Neppelberg

*FM Remiss SYSTEMPLAN Ledning

Minst 100 år av bemannat stridsflyg

2011-11-06T20:32:00.002+01:00

Dagens understreckare i SvD uppmärksammar att det nu är 100 år sedan första offensiva användningen av stridsflyg. Ironin är att cirkeln nu slutits i och med att den italienska krigsmakten som tog de första stapplande stegen 1911 genom att fälla enklare sprängladdningar över Libyen, nu 100 år senare åter var inblandat i offensiva flygoperationer över Libyen. Ex-diplomaten Mats Bergquist som skrivit artikeln lämnar tyvärr en översiktlig och något bristfällig redogörelse för vad de senaste 100 åren av stridsflyg har inneburit för krigskonsten.

Bergquist avhandlar endast användningen av stridsflyg på krigsskådeplatser där konflikterna huvudsakligen varit lågintensiva. Hittills saknas helt, dessbättre, exempel på användning av stridsflyg mot moderna demokratiska samhällen som är avsevärt mycket sårbarare för krigets påfrestningar än exempelvis Afghanistan. Det enda exemplet hittills är luftkriget mot Serbien 1999, där det serbiska samhället fick utstå kraftiga påfrestningar och folkopinionen började vändas mot president Milosevic. Intressant i det sammanhanget är för övrigt det serbiska luftförsvarets förmåga till överlevnad mot ett samlat NATO-angrepp och att luftförsvaret i mångt och mycket var uppbyggt på samma sätt som det svenska avseende skyddsåtgärder. I Sverige avvecklades i princip samtliga dessa lösningar under 00-talet eftersom de ansågs förlegade …

Mats Bergquist är tyvärr snabb att döma ut det bemannade stridsflygets framtid och motiverar detta med framförallt ekonomiska orsaker. Det har man varit under de senaste 15 åren, men utvecklingen har inte gått så snabbt som man först förutspådde. Ett antal hinder existerar för att tekniken ska nå de framgångar som förutspåtts. Ett är att den aritificiella intelligensen inte alls nått de nivåer och den utvecklingshastighet som man tidigare förutspått baserat på datorutvecklingen under tidigare decennier. Ett av de större problemen är kommunikationssystem. Att utesluta människan ur beslutsloopen är än så länge främmande för alla länder. Det skulle för övrigt inte förvåna om det så småningom kommer en internationell konvention i denna etiska fråga. En av de större fördelarna med obemannade flygsystem anses vara att dessa kan uppträda på stora avstånd från eget territorium. De större amerikanska taktiska och strategiska system styrs nästan helt uteslutande från amerikanska fastlandet, i amerikanska flygvapnets fall flygbasen Creech i Nevada (drabbad av ett större virusangrepp under hösten). Från Creech går sedan kommunikationen till flygsystemen via satellitlänk, vilket skapar en del fördröjningar. Vad gäller kvalificerade spaningsuppdrag är det svårt att direktsända högupplöst information tillbaka till högre stab p g a den omfattande bandbredd som krävs. Vad gäller möjligheten att signaturanpassa (stealth) ett obemannat stridsflygsystem låter det sig svårligen göras. Ett obemannat flygsystem är nämligen i än högre grad än ett bemannat beroende av att kommunicera, varvid man oundvikligen röjer sig även om radarsignaturen hålls liten.

Bergquist går i samma fälla som så många andra när han sedan i sin artikel tror att det idag och den närmaste framtiden finns ekonomi i att investera i obemannade flygsystem. De mer kvalificerade taktiska och strategiska systemen, huvudsakligen med spaningsuppgifter, är idag dyrare än sina stridsflygmotsvarigheter och med motsvarande krav på kringpersonal. Ett styckepris motsvarande 8 st JAS 39 Gripen och därtill kostnaden för flera besättningar för att kunna genomföra de långa uppdrag systemet gör bra, avskräcker. De obemannade systemens överlevnadsförmåga gör dem också olämpliga i konflikter där motståndaren förfogar över ett luftförsvar med kvalificerat luftvärn eller stridsflyg. Obemannade system är med andra ord inte den billiga resurs som man kan skicka in på platser där hotet är högt. Mats Bergquist är inte först att falla i den fällan och med all säkerhet inte heller sist. Anledningen till Sverige inte överväger anskaffning av mer kvalificerade obemannade system stavas inte bara SAAB.

Just av ekonomiska skäl lär det dröja många år innan vi ser obemannade stridsflygsystem som löser jakt- och attackuppgifter motsvarande eller bättre än de bemannade systemen. Ekonomin gör redan att det endast är stormakterna som har råd med systemen och endast i små serier så länge det inte handlar om USA Framtiden för obemannat flyg ligger förmodligen snarast i de uppgifter som är tidsödande och långtråkiga som transport och lufttankning, men där är utvecklingen knappt i sin linda. Man ska heller inte glömma det som de obemannade systemen gör riktigt bra, nämligen stridsteknisk och taktisk spaning. Stridstekniska spanings-UAV:er som Ugglan på kompaninivå vore en dröm.

Om Libyenkriget bevisade något avseende användningen av luftmakt var det återigen att konceptet med stridsflyg kombinerat med markförband är framgångsrikt samt att det bemannade bombflyget är en kraftfullare resurs än någonsin. Det är en utveckling man måste ta i beaktning vid dimensionering av framtida luftförsvar.

Oberoende nyheter med en agenda?

2011-11-05T10:24:00.000+01:00

Lars Gyllenhaal skrev härom dagen ett blogginlägg om ett ryskt reportage om landets moderna stridskrafter, där dessa jämfördes rakt av med NATO:s. I filmen finns också en del intressanta gliringar till Polen och Georgien. I filmen dyker några gånger Russia Todays logga upp och Gyllenhaal undrar vem som står bakom filmen. Än så länge är frågan obesvarad.

Russa Today, RT, är Rysslands svar på Al-Jazeera och är till stor del statligt finansierad. Huvudsakligen sänder man på engelska, men har nyligen även börjat sända på spanska och arabiska. Liksom Al-Jazeera är RT intressant att följa om man även vill få nyheter från ett annat än det klassiska amerikanska eller brittiska perspektivet. Man kommer dock inte från känslan att det finns en underliggande agenda bakom RT och kanalen har också mötts av internationell kritik. Av de inslag RT väljer som toppnyheter och framförallt de man trycker ut över Twitter, är majoriteten sådana som är negativa för USA och NATO. Höstens Twitterfeed från RT har till stor del varit nyheter om Occupy Wall Street där USA "misshandlar sina egna medborgare och krigsveteraner" och oroligheter i västländer. Ytterst, ytterst få nyheter handlar om Ryssland och rysk kultur, vilket man skulle kunna tycka vore ett huvudintresse för en rysk statligt finansierad internationell tv-kanal. Oroligheter i Ryssland nämns så gott som aldrig.

Russia Today är oavsett agenda ett intressant inslag i nyhetsfloran.

Ekonomin lika mycket i balans som alltid

2011-10-30T13:23:00.002+01:00

I fredags kom Försvarsmaktens delårsrapport för kvartal 3. Kort sammanfattat är ekonomin precis lika mycket i balans som alltid, vilket också är rubriken på Försvarsmaktens hemsida. Inom en snar framtid går det säkerligen att läsa samma fras på försvarsministerns blogg.

Läser man delårsrapporten blir man inte lika övertygad om att ekonomin är så värst balanserad. Barnfamiljen som tvingas ställa in semestern p g a att ena föräldern nyss blivit arbetslös, kan också anses ha en ekonomi i balans med den retorik som används på Försvarsmaktens hemsida och i förlängningen med anledning av Försvarsdepartementet vägvisning.

I delårsrapporten kan man snabbt konstatera att ekonomin är lika obalanserad som någonsin tidigare i förhållande till Försvarsmaktens uppgifter. Det torde vara detta som är det avgörande för hur balanserad en försvarsbudget är.

Alla delar av Försvarsmakten har drabbats hårt av den ekonomiska svångremmen under 2011 och det drar onekligen ett löjets skimmer över den huvudsakligen moderata retoriken om ett insatsberett, välövat försvar med en ekonomi i balans. Arméns övningar har bedrivits på kompaninivå, dvs inte i de större förband som krävs för att lösa uppgifter inom det nationella försvaret. Brigadstridsledningsövningen som skulle vara grunden i återtagandet av förmågan att återigen uppträda i brigader utgick p g a ekonomin, vilket försenar intagandet av IO 2014. Ändå förväntas arméförbanden i huvudsak nå PersQ 4 under 2011, det näst högsta betyget över ett förbands förmåga. Förbluffande... Att inrapporterat PersQ-värde har ändrats sedan det lämnat förbanden har hänt förut. Tydligen finns det andra än förbanden själva som har bättre uppfattning om hur övade förbanden är. Man ska också ha med sig att det i så fall handlar om PersQ 4 för kompani och inget annat.

I Marinen och Flygvapnet är det lika illa ställt där Marinens slutövning fick ställas in medan flygtid i Flygvapnet omfördelades till Libyeninsatsen med samma utfall med undantag av hårt slitage på nyckelpersonal och resursbrister på hemmaplan. Får man tro kollegorna på HKV PROD ser det inte mycket ljusare ut i Försvarsmakten nästa år.

Man kan också utläsa av delårsrapporten att anslaget för fredsfrämjande insatser var 2368 mkr medan regeringen beordrat insatser för 2522 mkr. Naturligtvis innebar ju den uppkomna Libyeninsatsen vissa fördyringar, men man kan ändå fundera över realismen i den socialdemokratiska skuggbudgeten där man samtidigt som anslaget sänks med 140 mkr vill öppna upp ytterligare en logistiskt komplicerad markoperativ insats i Sydsudan, parallellt med insatsen i Afghanistan. Man kan också förvånas över det faktum att det flygburna radarspaningssystemet ASC 890 sedan 1 april är anmält i internationell beredskap, medan det fortsatt inte kan användas på hemmaplan, vilket Peter Neppelberg tagit upp i sina gästinlägg här och på FM debattblogg.

Sedan början av veckan pågår en debatt på Newsmill mellan ÖB, fp försvarsutskottsledamot Allan Widman och FM informationsdirektör Erik Lagersten. ÖB konstaterar i en berömvärt öppen debattartikel att bortom 2014 räcker inte budgeten och konstaterar vidare att den nya försvarsmaktsorganisationen 2014 inte är intagen förrän tidigast 2019. Widman konstaterar helt korrekt att uppdraget var att införa en ny organisation till 2014 – inte 2019. FM infodir kontrar med att organisationen strukturellt är intagen 2014, men personaluppfylld med värnpliktiga ända fram till 2019 och att detta kontinuerligt återrapporterats till Regeringen som inte haft några synpunkter, vilket Widman åter bemöter i dagens inlägg.

I personaldelen i delårsrapport 3 finner man också följande konstaterande:

"Från och med 2010 och fram till 2018-2019 stiger verksamhetsvolymen och kostnaderna när Försvarsmakten övergår till kontinuerligt tjänstgörande och tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater samt sjömän."

Från regeringshåll, närmare bestämt moderaterna, hävdar lika fullt att ekonomin är i fullständig balans och att det inte är fattat något beslut om ekonomin bortom 2014. Nu börjar dock Försvarsmakten även officiellt peka på att det nya personalförsörjningssystemet blir betydligt dyrare än vad som tidigare framhållits av framförallt politisk nivå. Risken är överhängande att luftslottet snart är fullständigt med en organisation byggd kring anställda soldater som man inte har råd att öva, inte har råd att betala konkurrenskraftiga löner och slutligen inte har råd att sända på insatser, vilket är en stor del i att kunna behålla personalen då insatser för många yngre är mycket av motivationen.

Som lök på laxen kan man återigen konstatera att den organisation som beslutades utifrån ett dåtida säkerhetspolitiskt perspektiv 2008-2009, som skulle vara intagen 2014, inte är klar och grundövad förrän tidigast 2019, samtidigt som man kan konstatera att det börjat röra på sig på östra sidan Östersjön i en omfattning man inte prognosticerat 2009. Låt se vad presidentbytet i december medför i form av ändrad reformtakt.

Återigen - hur pass mycket är Försvarsmaktens ekonomi i balans?

Nedgång i volym och area (uppdaterad 30/10 09.00)

2011-10-29T18:21:00.003+02:00

I torsdags meddelades det att Afghanistaninsatsen ska minskas under slutet av nästa år med 150-200 personer och därmed nedgå till ca 400 personer. Oppositionspartierna ser detta som en stor framgång och motiverar neddragningen med att afghanska styrkor väntas ta över säkerhetsansvaret för tre av de fyra "svenska" provinserna under 2012. Målbilden är sedan att inga stridande svenska förband ska finnas kvar i Afghanistan 2014, utan enligt Urban Ahlin endast ca 200 svenskar i utbildarroll och för att "skydda utbildarna".

Det är naturligtvis glädjande att afghanska styrkor nu övertar ansvaret för stora delar av det svenska ansvarsområdet. Att använda det som ett motiv för att ta hem svenska förband klingar dock falskt i och med det faktum att det svenska förbandet är allvarligt underbemannat jämfört med uppgiften. En nedgång till endast en provins skulle snarare bättre motsvara de resurser som idag finns på plats, med ett skyttekompani. Jämför man med trupptätheten i insatserna på Balkan var dessa flera gånger högre och då med i huvudsak övervakande uppgifter.

Samtidigt är "utbildarroll" och "inga stridande soldater" mycket motsägelsefullt. De soldater vars uppgifter är att utbilda och mentorera afghanska armén är de som oftast är mest utsatta för strider. Förutom att de i regel är lättare utrustade är deras uppgift att under skarpa uppdrag följa med de afghanska förband de utbildar och mentorera dem. Frågan blir också vad som ska hända med det svenska helikopterförbandet, eftersom detta visat sig mycket uppskattat hos de andra nationerna inom ISAF. Att ta hem förbandet skulle inte skapa någon good-will, speciellt inte i USA eller Tyskland.

Är det återigen inrikespolitiken som får svänga med utrikespolitiken? Propositionen om Afghanistaninsatsens framtid läggs i närtid. För en gångs skull är det i alla fall inte brandtal om att insatsen ska avslutas omedelbart.

Uppdatering 30/10 09.00: Thage G Peterson och vad som skulle kunna kallas det vanliga gänget, skriver idag på SvD Brännpunkt och anklagar Regeringen för att tiga om det svenska deltagandet i Afghanistan. Skribenterna vill se ett svenskt trupptillbakadragande redan till nyår.Den gamla slagdängan om första kriget på 200 år plockas återigen fram fastän alla skribenterna torde ha varit vid full vigör under början av 60-talet när svenska mark- och flygförband bedrev regelrätt krigföring i Kongo. Tydligen är det fortfarande något man inte vill kännas vid. Man lyckas till och med få med ett litet alliansfrihet i texten, fastän flera av skribenterna var aktiva i s-regeringar som hade enormt nära, men för allmänheten dolda band till NATO och USA.

Likt alla tidigare debattartiklar från gänget undviker man konsekvent att besvara frågan vem som stå för säkerheten i Afghanistan för att möjliggöra fortsatt återuppbyggnadsarbete. Det behöver naturligtvis inte vara ISAF utan ännu hellre afghanska myndigheter, men hur ska man ge dem den möjligheten om man inte får stöd utifrån? Peterson m fl skriver själva om hur våldet gör det svårt att nå framsteg, men det verkar inte leda till någon djupare analys till hur säkerheten ska tryggas för de civila satsningarna. Tror man i sin enfald att ett omedelbart ISAF-tillbakadragande kommer att få all krigföring att dö ut och att jämställdhet och 9-årig grundskola omedelbart införs? Man får närmast det intrycket av att läsa artikeln, då den uppehåller sig just vid skedena "trupptillbakadragande" och "civila insatser". Hur löses problemen?

Grunden för hur länge ISAF ska vara kvar i Afghanistan borde snarast vara hur länge det finns behov av stöd. Naturligtvis är det sedan för varje land att bedöma hur länge man mäktar med att delta i ISAF med avseende på ekonomi och resurser, men grunden i varje bedömning oavsett om det handlar om Afghanistan, Libyen, Bosnien, Sudan måste vara vilket behov som finns. Behovet av civila insatser för återuppbyggnad är enormt och där har Sverige helt misslyckats med dessa. Många är vittnesmålen om hur svårt det är att skapa trovärdighet hos civilbefolkningen när man inte ens kan få det egna landets biståndsmyndighet att genomföra satsningar i området. De afghanska myndigheterna är ökända som korrupta och det torde väl inte förvåna någon. Man kan inte över några veckor förvänta sig att ett samhälle går från medeltid till svensk förvaltningsmodell av modernt snitt. Ett starkt engagemang i landet ger ökad möjlighet att utöva kontroll över var biståndspengarna hamnar och möjlighet att utöva påtryckningar för att minska korruptionen.

Däremot kan man helt hålla med gänget Peterson om att kommunikationen om insatsen varit usel. Det är dock inget man ensidigt ska lasta Regeringen Reinfeldt för eftersom insatsen pågått sedan 5 år då denna regeringen tog över. Först i slutet av 00-talet lanserades en målsättning för vad Sverige ska åstadkomma med sin insats i Afghanistan och hur svenska myndigheter ska samarbeta. Att kommunicera ut syftet med insatsen är något svenska politiker helt har misslyckats med. Några alternativ som alla har förekommit i debatten:

- Återuppbygga det afghanska samhället
- Mänskliga rättigheter för afghanska barn och kvinnor
- Stoppa narkotikan
- Hindra muslimsk fundamentalism att sprida sig och slutligen få grepp om Pakistan och landets kärnvapen (Intressant är nu att notera att Kina avser etablera sig militärt i stamområdena i norra Pakistan. Tydligen vill man knyta Pakistan närmare till sig)
- Genom att delta i Afghanistan visar vi solidaritet med andra västländer och därmed kan vi försäkras om militärt stöd till Sverige den dag så skulle kunna behövas

Det är bara att välja och vraka bland målsättningarna. Otydligheten är stor, men det har den varit ända från början. Däremot är det oerhört svårt att se att ett snabbt och fullständigt trupptillbakadragande av ISAF skulle innebära slut på kriget i Afghanistan och samhället kan blomstra igen. Då kommer den verkliga huggsexan om landet börja.

Se även Försvar & Säkerhet

Bristande kommunikation får konsekvenser för säkerheten

2011-10-29T00:00:00.004+02:00

Peter Neppelberg har de senaste veckorna stått för en serie gästinlägg på WW där han beskriver det förmågeglapp som finns inom flygstridskrafternas ledningsområde. Den senaste delen har även publicerats på en av Försvarsmaktens bloggar. För att undvika att delge någon information som kan anses som sekretesskyddad och i förlängningen en säkanmälan, har Neppelberg mailat sina inlägg till Försvarsmakten i förväg för att få synpunkter på inläggen.

Mail till och inom Försvarsmakten är precis som hos alla andra myndigheter att betrakta som allmänna handlingar och kan därmed begäras ut av den som är intresserad. Handlingar ska lämnas ut skyndsamt enligt svensk lag och innan handling lämnas ut ska det även göras en bedömning huruvida handlingen av sekretesskäl kan lämnas ut. Med tanke på det mediala intresse Neppelberg tidigare har rönt, har även hans mail till Försvarsmakten begärts ut av journalister.

Den fjärde och avslutande delen i Neppelbergs inläggsserie sändes tidigare under veckan till Försvarsmakten och begärdes sedan ut av Sveriges Radio. Handlingen lämnades idag ut till Sveriges Radio och några timmar efter att detta skett fick Peter Neppelberg ett meddelande från Högkvarteret att man inte kunde publicera den slutliga delen eftersom den ansågs kunna innehålla sekretessbelagda uppgifter.

Återigen har det alltså hänt att media delges handlingar som bedöms som sekretessbelagda. I våras sände SVT:s Dokument Inifrån ett reportage om Försvarsmaktens omfattande bruk av konsulter med fokus på just ledningsområdet. Den ansvarige journalisten begärde ut ett antal handlingar från Försvarsmakten, varav vissa levererades med strukna uppgifter med hänvisning till sekretess. Samma handlingar återfanns även bifogade andra utlämnade handlingar – då utan några strykningar.

Situationen är allvarlig. I ena stunden lämnar Försvarsmakten gladeligen ut handlingar man anser innehåller sekretessbelagda uppgifter. I andra stunden delger man av sekretesskäl inte väsentlig information till insatta förband, vilka är beroende av informationen för att kunna lösa sina uppgifter och därtill skydda egen verksamhet. Utrymmet för förbättringar är med andra ord fortsatt stort. Kommunikationen inom Försvarsmakten måste förbättras eftersom den medför negativa konsekvenser för säkerheten och i förlängningen även möjligheten att uppnå operativ verkan.

Utrikespolitiken som inrikespolitik igen?

2011-10-24T18:34:00.000+02:00

På Aftonbladets debattsida går Urban Ahlin till hård attack mot regeringen som han anser ej tar ansvar för att Sverige deltar i FN-ledda militära insatser. Ahlin ser en rad fördelar för Sveriges roll genom att Sverige tar ett större militärt ansvar i FN-ledda insatser. Framförallt vill han se ett svenskt deltagande i Sydsudan med ett ingenjörförband.

Ahlins initiativ är ju naturligtvis vällovligt, men man blir ju lite fundersam över den socialdemokratiska försvarspolitiken, när Ahlin strax efter partiet härom veckan lade fram en skuggbudget där anslaget för internationella insatser minskas med 140 mkr årligen, lägger fram ett förslag om en helt ny insats. Till råga på allt måste man återigen fundera över vilken verklighetsförankring Ahlin och i förlängningen förmodligen också Håkan Juholt har denna gång. Är det måhända på samma sätt nu som med sommarens Libyendebacle och kravet på 5 flygplan och en bordningsstyrka?

Det man ska veta är att Försvarsmakten är hårt ansträngd i genomförandet av Afghanistaninsatsen och bemanningen där till följd av än så länge mycket låga personalnivåer i organisationen. Sverige ska naturligtvis delta i FN-ledda insatser, men för att mäkta med en insats liknande vad som efterfrågas i Sydsudan, krävs det att något betydligt större land är villigt att ta ledartröjan, framförallt avseende logistik. Tyvärr har Försvarsmakten inte heller de personalnivåer att man kan bemanna en insats med ingenjörtrupp längre än en enstaka rotation, varvid det kommer att bli en mycket kort insats. Minns vilket liv det blev när det framkom att Tchadförbandet endast skulle verka med full operativ förmåga i någon enstaka vecka innan åtgärder för hemfärd skulle påbörjas.

Att kräva ett påbörjande ytterligare en markoperativ insats i ett logistiskt extremt svårt operationsområde med en förbandstyp med mycket ansträngda personella resurser, är inte trovärdigt utan måste tyvärr stämplas som ett blekt slag i inrikespolitiken med utrikespolitiken som slagträ. Tyvärr verkar inte Ahlin vara lika intresserad av att samtala med representanter för Försvarsmakten som han verkar vara av att tala med FN-delegater, annars hade Socialdemokraterna kanske lanserat mer realistiska förslag.

Läs också SvD:s Ledarblogg hur det kan gå till när man pratar på lite annat sätt med Försvarsmakten

Del 3 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

2011-10-22T21:01:00.000+02:00

Peter Neppelberg återkommer här i ett tredje av fyra inlägg om luftstridskrafternas förmågeglapp bortom 2013. Detta blogginlägg har också publicerats på Försvarsmaktens debattblogg och liksom tidigare inlägg har det även direkt delgivt såväl Försvarsmakten och politisk nivå.

Förmågan till ledning är grundläggande och förmågan till interoperabel ledning är ett måste vid internationella operationen, MEN sedan något år också vid nationella. Sverige har som bekant presenterat en solidaritetsdeklaration och de länder som omfattas av denna använder samtliga NATO-standarder inom detta område. Att då hitta på ett eget system som av antingen hård-/mjukvarumässiga skäl inte fungerar, ELLER p g a nationella inte tillåts fungera med allierades ledningssystem är gränsande till vansinnigt.

Wiseman

-----------------------------------------

Resumé

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan FM tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, dvs avsiktligt valde att överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 4:e kvartalet 2013 enligt FM deklarationer till Försvarsdepartement och Försvarsutskott. I tidigare delar har jag avhandlat bristerna i systemsamordning och datalänksförmåga samt avsaknaden av ett krypterat och störskyddat radiosystem. I detta inlägg tar jag upp bristen på ett markbundet radaridentifieringssystem anslutet till luftförsvarets stridsledningscentraler samt avsaknaden av ett interoperabelt högre taktiskt ledningssystem för luftförsvaret.

Igenkänningsutrustning

För att våra luftstridskrafter skall kunna samverka fordras ett igenkänningssystem på fartyg, luftvärn, flygplan och på marken kopplat till stridsledningscentraler. Allt för att minimera risken för vådabekämpning. Sådana system benämns internationellt för IFF, Identification Friend or Foe.

JAS39 C/D, VISBY-korvetterna och vissa luftvärnsförband har dessa identifieringsutrustningar men det markbundna systemet knutet till stridsledningscentraler är under under anskaffning.

Eftersom det handlar om strategiskt materiel och kryptoutrustning med NATO/US-standard påverkar detta förhållandet till annan makt eller organisation. Överenskommelser på regeringsnivå är nödvändiga med tilltänkta leverantörsländer och försäljningen hanteras därför som sk. Foreign Military Sales. Dessutom krävs att lagen om offentlig upphandling skall följas. Därför har serieleveransen försenats minst ett år. I bästa fall kan ett provsystem finnas på plats under 2012 för verifiering och validering av FMV.

På samma sätt som för radio, vilket jag tidigare har redovisat, torde det bli mycket svårt att färdigställa en fullt rikstäckande utbyggnad till 2013 Q4.

Högre taktiskt ledningssystem

För att bli interoperabel erfordras ett högre taktiskt ledningssystem för insatsplanering och order till underlydande förband inom luftförsvaret. I den svensktillverkade tekniklösningen SWECCIS, som är ett ramverk för högre taktisk ledning, finns idag inget ledningssystem för luftstridskrafterna. Därför löstes denna brist på planeringssystem tex under insatserna med FL01 på Sicilien genom att samgrupperade NATO-förband förmedlade order från NATO insatsledning till den svenska styrkan.

Ett interoperabelt ledningssystem för högre taktisk ledning av luftstridskrafter kommer förhoppningsvis att införas inom ramen för SWECCIS på Högkvarteret de närmaste åren. Det är dock oklart när helhetslösningen som förutom insatsledningen även omfattar flyg-, bas- och stridsledningsförband är färdigt för operativ drift. Dock bör sägas att formellt har Försvarsmakten inte till Försvarsdepartement och Försvarsutskott utlovat att något sådant teknikstöd ska vara användbart vid en specifik tidpunkt.

Slutsats

Det är mindre troligt att verklig förmåga i luftstridskrafterna uppnås vid de deklarerade tidpunkterna, Q4 2012 och Q4 2013, i enlighet med de utfästelser Försvarsmakten har lämnat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

Slutord

I ett sista inlägg avser jag även diskutera informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).

Vänligen
Peter Neppelberg

Den "heta" solidaritetsförklaringen

2011-10-21T13:35:00.002+02:00

En läsare tipsade nyss om att i Norrländska Socialdemokraten går den kände militärhistorikern och journalisten Lars Gyllenhaal samt f d chefen för K 4 och I 22, översten av 1. graden Björn Lundquist, kraftfullt angrepp på den försvarspolitik som bedrivs av försvarsminister Sten Tolgfors och framförallt den bild av dagens försvar som ministern målar upp. Förutom personalbrister och brist på övning lyfter man även frågan om försvarets nuvarande och framtida förmåga att leva upp till den svenska solidaritetsförklaringen.

I det sammanhanget är det också intressant att notera att socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist, idag har KU-anmält försvarsministern med anledning av de uppgifter som cirkulerar om att Försvarsdepartementet hindrat Kungliga Krigsvetenskapsakademins Karlis Neretnieks, f d generalmajor, från att tala på arméinspektörens fältövning för några veckor sedan. Enligt uppgifterna hade Neretnieks bjudits in tillsammans med representanter från Försvarsdepartementet för att ge perspektiv på solidaritetsförklaringen, då ett av syftena med fältövningen var att diskutera det framtida svenska försvaret.

Solidaritetsförklaringen är en mycket het potatis som ingen verkar vara beredd att fånga. Det finns en oerhört stor politisk ovilja att konkretisera dess innebörd och samtliga påpekanden om vilka resurser som en solidaritetsförklaring, därtill ensidig och ej formaliserad, kräver och vilka följder den kan få, möts av tystnad från politiskt håll eller i bästa fall några avvärjande formuleringar. Trovärdigheten till solidaritetsförklaringen blir därmed mycket låg.

Utan att peka ut någon enskild person kan man för femtielfte gången konstatera problemet att högre militärer ytterst sällan uttrycker sin uppfattning offentligt medan de fortfarande är i tjänst. Efter pensionen blir de dock betydligt mer talföra och kritiska. Företeelsen är naturligtvis vanlig även i andra delar av förvaltningen och företag, men likväl är det fortfarande ett problem sett i det långa loppet. De högre och mycket engagerade officerare som tagit bladet från munnen under karriärens gång, hamnar ofta i kylan under viss tid och går aldrig vidare till de högre posterna där de hade gjort störst samhällsnytta.

Se gärna även Kungliga Krigsvetenskapsakademins bloggs senaste inlägg om solidaritetsförklaringen.

Nu börjar de egentliga problemen

2011-10-20T15:45:00.001+02:00

Nyheten att Gaddafi infångats och senare avlidit är naturligtvis välkommen. Dock hade det varit oerhört mycket mer välkommet om han kunnat fångas och ställas inför rätta för de övergrepp som begåtts under hans drygt 40 år vid makten.

Risken känns nu större att vi nu får se ett sönderfallande Libyen än om Gaddafi hade kunnat ställas inför rätta, vilket hade kunnat bli något att samla den libyska befolkningen kring. Den libyska befolkningen är inte en homogen grupp utan består av flera olika stammar. Historien är full av exempel på stater där en stark ledares försvinnande inneburit upplösning och ofta även inbördeskrig. Riskerna med Libyen som en failed state är stora och har beskrivits flera gånger förut, bl a på Försvar & Säkerhet. Libyen var ett av världens hårdast militariserade länder och stora mängder militär hårdvara har redan hamnat i fel händer och mer riskerar att göra så. Framförallt är spridningen av bärbara luftvärnsrobotar och speciellt de mer kvalificerade system, ett allvarligt hot om de hamnar i händer på terrorister. Flera västländer har redan satt in stora resurser för att återta dessa robotar, men uppgiften är i det närmaste ett sisyfosarbete. Att vinna den militära delen av ett krig är förmodligen det lättaste. Att bygga freden och återuppbygga ett land efter en intern konflikt är desto svårare. Att som politiker säga "jag förväntar mig ett slut på konflikten", är måhända en något för positiv ståndpunkt.

För många europeiska länder med ekonomiska problem innebär Gaddafis död ett möjlighet att dra sig ur insatsen med någon form av ära i behåll. Ytterligare en sönerna Gaddafi lär ha fångats under dagen, men kommer verkligen motståndet att upphöra nu, kan man fråga sig. För lojalisterna borde det nu stå klart att man slåss för en förlorad sak. Det blir också intressant att se vilka efterverkningar dagens händelse kan få i Syrien och Jemen. Kanske blir det nya kapitel till nedanstående youtubeklipp.

SvD, 2, 3, 4, 5, Exp, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, SR, 2, 3, 4, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, 2, 3

Gästinlägg: Del 2 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

2011-10-17T06:45:00.002+02:00

Nedan följer del 2 av Peter Neppelbergs serie om det kvarstående förmågeglappet i luftförsvaret. Texten nedan sändes i sin helhet till Försvarsmakten för granskning för en vecka sedan. Den återkom utan anmärkning och sändes därför idag på morgonen till politiker och media.

/Wiseman

-------------------------------------

Resumé

I den första delen redogjorde jag för bakgrunden till luftstridskrafternas så kallade förmågeglapp som uppstod när Försvarsmakten 2004 började sin omtransformering från ett invasionsförsvar till ett interoperabelt insatsförsvar.

Bristerna i luftförsvarets förmåga är främst:

- Försenad utbyggnad av ett krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

- Avsaknaden av ett krypterat markbundet radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

- Avsaknad av ett krypterat och/eller störskyddat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

- Avsaknad av ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).

Full interoperabel förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar har framflyttats av FM och aviserats med start 4:e kvartalet 2012 och slutförd 4:e kvartalet 2013.

Trots de reviderade framflyttade planerna är det knappast möjliga att uppnå verklig förmåga i de senaste deklarerade tidpunkterna, Q4 2012 och Q4 2013, enligt de utfästelser FM har lämnat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera Wisemans Wisdoms blogg om Ledningssystem som sammanfattning.
http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

I denna del två kommer jag att beröra organisation och systemsamordning samt radio och kommunikation

Organisation och systemsamordning

I samband med att Försvarsmakten omorganiserades vid 2000-talets mitt flyttades ledningssystemfrågor från de tidigare ansvarshavarna för sjö, mark och luft till en nybildad avdelning i högkvarteret - PROD Led. Detta innebar att ansvaret för vitala funktioner för luftförsvarets helhet såsom taktiska datalänkar, radio och radarutrustning, igenkänningsutrustning, infrakommunikationsstruktur, mm, fråntogs den flygtaktiske chefen.

Under hela 90- samt 00-talets början bedrev Flygvapnet och Försvarets Materielverk ett omfattande gemensamt systemsamordningsarbete inom ramen av det som benämndes Flygvapnet 2000. När FM omorganiserades upphörde systemsamordningen av luftstridskrafterna. Den nya inriktningen var att systemsamordning, framförallt inom ledningssystemområdet skulle ske inom ramen av den integrerade materielledningen, IML, vilket var ett gemensamt beredningsarbete mellan FM, FMV och FOI. IML slutrapport från 2009 var ett försök till systemsamordning framförallt inom ledningsområdet. Tyvärr fokuserades mer på en ”bortre framtid” och gemensam ledningscentral och mindre på ”här och nu”.
Bristen på systemsamordning innebär stora problem inom luftstridskrafterna. Ansvarsfrågor är inte utklarade mellan sakområdena flyg och ledning. Prioriteringar och omfördelningar inom och mellan materielprojekt sker inte samordnat. Beställningar släpar efter eller är inte utförda. En grogrund för ”nån annan-ismen” har skapats …

Ett exempel på bristande systemsamordning är problem med beställning, leverans, installation och driftsättning av datalänkutrustning (Link 16) i FM fartyg, luftvärnsförband, helikoptrar, 100 JAS och i marksändarnät. Att fullt hinna färdigställa detta till 2013 Q4 är mindre troligt.

FM har nyligen startat upp ett systemdefinitionsarbete tillsammans med FMV. Det omfattar luftstridskrafterna och dess förmågeutveckling i perspektiven 2014, 2017 och 2020. Problemet är att detta inte kan ske isolerat utan måste göras i samklang med arena sjö, mark och ledning.

Radio och kommunikation

FM gamla analoga markradiosystem (TARAS/Radio 80) består av utrustning från 60-talet och framåt och har för länge sedan uppnått slutet på sin livslängd (End of Life, EOL). Radiosystemet som manövreras från stridsledningscentralerna har hög felfunktion vilket påverkar flygsäkerheten negativt. Systemet skulle ersättas av TARAS/Radio 90 men detta ströks ur materielplanen i samband med interoperabilitetsbeslutet 2004.

Flygvapnet har länge påpekat behovet av ett ersättningssystem för enheterna på marken innehållande funktionerna textskyddat (krypterat) och trafikskyddat (hoppfrekvens) tal, ofta internationellt benämnda Secure Voice och Have Quick II.

Att beställa ett system med en utbyggd rikstäckning är ett omfattande projekt. Inte bara integrering mot stridsledningscentraler måste ske utan hela Försvarsmaktens infrastruktur i form av telenät och IP-nät påverkas. Därefter skall omfattande verifierings- och valideringsarbeten genomföras för att hela funktionskedjan ska kunna flygsäkerhetsgodkännas, en omständlig och tidsslukande process.
Försvarsmaktens beställning har blivit fördröjd och FMV har därför ännu inte kunnat starta upphandling (offertutvärdering pågår).

Att en slutlig utbyggnad skulle vara klar och ersätta åtminstone huvuddelen av nuvarande markradiosystem till Q4 2013 förefaller osannolikt.

I senare inlägg under hösten avser jag mer i detalj försöka redogöra för problematiken rörande identifieringsutrustning och högre taktiskt ledningssystem. I ett sista inlägg avser jag även ta upp frågan kring informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).

Vänligen

Peter Neppelberg

Gästinlägg: Skyll inte på soldaterna!

2011-10-16T13:14:00.000+02:00

Sedan en tid tillbaka står Sverige utan värnpliktsarmé. Istället har ett yrkesförsvar införts. Det kan man tycka vad man vill om . Inom försvaret finns både förespråkare och motståndare. I Riksdagen finns både förespråkare och motståndare. Bland journalister och andra proffstyckare så finns det mestadels motståndare, men säkert någon tystlåten förespråkare också. Tanken på en yrkesarmé väcker ont blod hos många. Så långt är allt i sin ordning. Men de argument som framförs mot yrkesförsvaret tenderar av gå över gränsen för vad som är acceptabelt. Istället för att debattera försvarsreformen som sådan, delas rallarsvingar ut mot dem som anställts - yrkessoldaterna.

Vi har kallats allt från legoknektar till white trash. Vi har fått stå ut med att förklaras vara den typ av människor som debattörerna inte vill ha i statlig tjänst - vapengalna, våldsamma och ointelligenta. Exempelvis välkomnade socialdemokraten Jytte Guteland den första anställningsomgången genom att anklaga oss för att vara olämpliga för tjänsten, och därtill lata och dyra. Kanske ska en politiker som inte ens är folkvald och ändå tjänar betydligt mer än soldatlönen på under 17000 kronor före skatt vara lite mer ödmjuk när hon anklagar oss anställda för att vara dyra och onyttiga.

Flera andra har försökt sig på att analysera vilka vi är. Jodå, nog är yrkessoldaterna som de amerikanska soldaterna, menar man. Och de amerikanska soldaterna, dem vet man allt om: Dem har man sett i Full Metal Jacket, Jarhead och på nyheterna. Snusförnuftiga kommentarer fälls. Nog vet man alltid vilka det är som vill jobba som soldater - och inte tycker man att de verkar vara något att ha.

Själv har jag svårt att se oss soldater som en homogen grupp. Alla söker vi oss till yrket av olika anledningar. Många för att de älskar en aktiv livsstil och friluftsliv. Andra för att de söker spänning. En del, som med sin civila utbildning skulle kunna få ett högavlönat jobb, söker sig tillbaka till försvaret för att de söker ett arbete med både utmaningar och meningsfulla uppgifter.

Själv råkar jag vara yrkessoldat. Just nu är jag förvisso ledig för vidareutbildning, men soldat är jag. Och jag känner inte alls igen mig i den bild som tyckare, politiker och journalister målat upp. Som gruppchef i yrkesförsvaret ansvarade jag för en fantastisk grupp - initiativkraftiga, självständiga individer som verkligen tror på sin uppgift och på sin grupp. De är duktiga soldater som hela tiden strävar efter att bli bättre, även på sin fritid. Utan att ta ställning för eller emot det nya personalförsörjningssystemet kan jag konstatera att nivån på soldaterna ligger avsevärt mycket högre än när jag gjorde värnplikten på samma pluton ett år tidigare.

Visst kan man diskutera vilket personalförsörjningssystem som passar Sveriges förutsättningar bäst. Värnpliktsförsvaret hade onekligen sina fördelar, och inte minst var det ett billigt sätt att förse Försvarsmakten med soldater. Om man vill diskutera det nya försvaret så är detta välkommet av alla parter. Men diskussionen kan inte få handla om oss soldater. Skyll inte Riksdagens beslut på oss. Den som tar anställning som soldat för att skydda Sverige trots den dåliga lönen borde ha beröm - inte nedlåtande kommentarer från ledarskribenter och debattsidor.

Nr. femton Stolt

2 miljoner

2011-10-15T00:13:00.001+02:00

Igår passerade Wiseman's Wisdoms 2 miljoner besök enligt Statcounter, cirka 4 år efter bloggens start. WW började med syftet att uttrycka åsikter i anslutning till politik, framförallt försvarspolitik eftersom man som privatperson mycket sällan får möjlighet att publiceras i de stora dags- och kvällstidningarna. I tidningarna måste man också förhålla sig till deras regler avseende antal ord och liknande och man blir ideligen refuserad när ämnet inte är tillräckligt intressant. Ofta är det som sagt personen/personerna bakom texten som inte är tillräckligt intressanta.

2007, när WW startades, levde vi i en helt annan säkerhetspolitisk verklighet än idag. Vi befann oss mitt uppe i den eviga freden och den ändlösa strategiska time-outen. Hade man som förband inte ett finger med i NBG fanns man inte.

Från några enstaka besökare per dag växte sedan WW till några tusen besökare om dagen. Georgienkriget stjälpte sedan all försvarspolitisk planering över ända. Den vision som alliansregeringen med finansministern i spetsen haft för försvaret i form av kraftigt reducerade anslag blev en stor återvändsgränd. "Försvarsbloggar" var fortfarande inte rumsrena och dåvarande ÖB uttryckte vid en föreläsning på FHS att han inte var förtjust i fenomenet och det var särkilt några han ogillade. Dåvarande informationsdirektören hörde vid något enstaka tillfälle av sig på/till WW och var inte entusiastisk. Erbjudandet om att skriva ett gästinlägg (ledordet för WW har alltid varit att gynna den öppna debatten och möjligheten för alla att uttrycka sina synpunkter, även om redaktionen inte delar uppfattningen) besvarades med det mycket militärsvenska: "Jag ska kraftfullt överväga det". Det har fortfarande inte kommit något svar, men erbjudandet kvarstår.

2009 växte konkurrensen på den försvarspolitiska arenan. Redan på vintern startades bloggen Strilaren som gick hårt åt det nätverksbaserade försvaret i dess förvanskade hydraliknande form "Gemensam Lägescentral". Strilaren lades sedermera ner efter en kort livstid då några av de officerare som utgjorde redaktionen utsattes för sådana påtryckningar att de inte ansåg det längre vara värt att driva bloggen. Folkpartiets främste försvarspolitiker, Allan Widman, drev då redan NBF och GLC/NOC som en hjärtefråga och startade våren 2009 en egen blogg, vilken han döpte till Strilaren II. Widman var redan då kände som en "gråkappa" i Försvarsmakten och många är de chefspersoner som darrat då de fått reda på att Widman varit inplanerad för ett besök. Efter Widmans exempel startade flera andra försvarspolitiker egna bloggar, vilket var ett högst välkommet tillskott i debatten. Ett exempel är försvarsminister Sten Tolgfors även om han tyvärr inte tillåter kommentarer på sin blogg. Sommaren 2009 tillkom så bloggen Chefsingenjören, vilken fortfarande går mycket starkt och det dröjer nog inte länge innan "Björn" också passerar 2 miljoner besökare. Nu har vi även berikats med marin- och arméinriktade bloggar, såväl som bloggar med specifik hemvärns- respektive soldatinriktning.

Något som varit och är centralt på WW har varit att höja statusen för svenska soldater, sjömän och officerare och sommaren 2009 började det skrivas om det gula bandet till stöd för svensk militär personal. Idag finns ett sådant förverkligat både i Fredsbaskrarnas form "Stöd våra utlandssoldater" och Kustjägarveteranernas "Stöd våra soldater" modellerat efter bandet ute till höger. Det är otroligt givande att stöta på folk i t ex tunnelbanan som bär dessa symboler. Fortfarande kvarstår dock en skälig och skattefri ersättning till personal på skarpa insatser. För övrigt bör det inom en snar framtid komma ett särskilt inlägg om just ersättningen till personal i utlandstjänst.

Under såväl 2009 som 2010 och 2011 växte antalet försvarsbloggar markant. Fortfarande 2009 och 2010 var det en högst skeptisk attityd från Försvarsmakten till fenomenet sociala medier, men attityden "veknade" med tiden. Att Försvarsmakten nu i somras och under hösten startat egna bloggar och en egen portal för sociala medier är något som många säkerligen inte kunnat drömma om 2007. Ej heller att pendeln idag har svängt från "Långtbortistandoktrinen" till eftertankens kranka blekhet i form av ett kallsvettigt uppvaknande från den "strategiska time-outen". Det är därför otroligt glädjande att idag höra överbefälhavaren deklarera att den strategiska time-outen är över och att det nu handlar om att skapa en slagkraftig försvarsmaktsorganisation 2014 och inte en "insatsorganisation". Det är likaledes uppmuntrande att läsa de senaste inläggen på Armébloggen, där man diskuterar vägen framåt (tillbaka?) till ett trovärdigt nationellt försvar. Det är en oerhörd skillnad gentemot deklarationen härom året att man hade att "hantera bloggar.

Frågan är vilken påverkan "försvarsbloggarna" haft på försvarsdebatten och den försvarspolitiska utvecklingen. Ett särskilt exempel är vilket inflytande Peter Neppelbergs inlägg har haft avseende då gällande NBF-versions tveksamma framtid (Programmet Medierna i P1 idag verkar för övrigt handla om svårigheterna att få ut NBF-dokument pga frikostigt användande av hemligstämplar). Någonstans 2009-2010 skrev två studenter vid Stockholms universitet en uppsats om försvarsbloggar där man utöver bloggare intervjuade generalspersoner. En av dessa uttryckte då om "fenomenet" försvarsbloggar något i stil med att "nu får vi skriva om regeringsformen eftersom riket styrs av bloggar".

Sociala medier ger möjlighet att påverka. Den amerikanske frilansjournalisten och f d SF-operatören Michael Yon har två gånger blivit "disembedded" av amerikanska försvarsmakten när man ogillat det budskap som han framför, framförallt via sin blogg. Den senaste gången har sin grund i ifrågasättandet av rådande sjukvårdskedja i Afghanistan där arméförband är hänvisade till US Armys obeväpnade ambulanshelikoptrar istället för att nyttja US Air Forces CSAR-helikoptrar som kan operera under svårare förhållanden. Det fria ordet skrämmer, såväl i Sverige som i USA och framförallt i många andra länder med mindre utvecklade demokratiska system.

Även om sanningen inte alltid är trevlig är det fortfarande debatt och diskussion som för såväl Försvarsmaktens verksamhet som annan verksamhet framåt. En kollega sade en gång för länge sedan att det vi gör med våra värnpliktiga måste tåla en granskning från deras mammor. Detsamma gäller för all verksamhet som bedrivs inom Försvarsmakten såväl som annan offentlig verksamhet. All verksamhet måste tåla en granskning från våra uppdragsgivare. Såväl från politisk nivå som ytterst även den politiska nivåns uppdragsgivare – allmänheten.

Den stora frågan är nu – vad händer under kommande 2 miljoner besökare, eller mer specifikt, fram till 2014?

Att lyfta debatten?

2011-10-10T23:41:00.001+02:00

På Armébloggen lyfter arméinspektören förtjänstfullt frågan om det framtida försvaret och inbjuder till debatt om det framtida försvaret de frågor och problem som behöver diskuteras när Försvarsmakten nu står inför den enorma "utmaningen" att återta de kompetenser man förlorat det senaste dryga decenniet under "den strategiska time-outen". För detta ska Arméinspektören ha all heder och man börjar nu så smått känna igen lite av de drag som förr fanns i de olika försvarsgrenstidningarna.

Samtidigt diskuteras det huruvida major Peter Neppelbergs gästinlägg häromveckan om att glappet inom ledningsförmågan kvarstår ska granskas ur ett sekretessperspektiv. Till saken hör att inlägget är samma text som tidigare sänts till försvarsmaktsledning, politiker och media och bygger på uppgifter som bl a tidigare presenterats på Flygvapenbloggen. Uppgifterna oroväckande och med inläggets bakgrund är det svårt att komma ifrån känslan av att det man vill åstadkomma är att stoppa att pinsamheter kommer i dagen. Som bekant har Försvarsmaktens informationsdirektör tidigare i år uppmanat officerare att aktivt delta i försvarsdebatten under eget namn. Att få valt att göra så är inte så konstigt med tanke på det öde som tycks förfölja Peter Neppelberg. Förhoppningsvis stannar det denna gång vid "diskussioner".

Under den i Markstridsskolans regi nyss genomförda "Arméinspektörens Fältövning" med syfte snarlikt det som beskrivs i arméinspektörens blogginlägg, hade en representant ur Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjudits in för att tillsammans med representant ur Försvarsdepartementet ge perspektiv på solidaritetsförklaringen. Att KKRVA skulle ge sin syn på solidaritetsförklaringen och de utmaningar som den medför bedömdes dock någonstans som olämpligt och momentet ströks och endast Försvarsdepartementets syn på solidaritetsförklaringen gavs.

Även om man ser vissa fall framåt i debatten är det tydligt att det är långt kvar till så högt i tak som man skulle vilja önska att det var, såväl inom som utanför Försvarsmakten. Såväl informationsdirektör som arméinspektör ska dock ha eloger för sina ansträngningar. En annan god sida av Försvarsmaktens satsning på öppenhet och sociala medier ser man på Flygvapenbloggen där en "insatsanhörig" och flygvapeninspektören sedan några dagar diskuterat det stundom bristfälliga anhörigstödet.

Diskussioner och debatt behövs för en skapa en starkare försvarsmakt. Det måste vara viktigare än egen prestige.

Kvällsläsning

2011-10-10T21:02:00.000+02:00

Arméinspektören tar Armébloggen till nya höjder genom att bjuda in till debatt om det framtida nationella försvaret nu när förmågan slutligen ska återtas. Läs och delta, men läs gärna f d försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson senaste blogginlägg dessförinnan som lite bakgrund till ämnet.

Mer kommentarer vid senare tillfälle.

Bladet från munnen (uppdaterat 9/10 15.50)

2011-10-08T11:54:00.001+02:00

I slutet av förra veckan gästade överbefälhavaren general Sverker Göransson Litauen där han bland annat höll ett tal där den svenska solidaritetsförklaringen berördes.

I en intervju med en litauisk tidning förklarar ÖB innebörden av solidaritetsförklaringen och att Sverige tekniskt har möjlighet att bistå Baltikum med luftförsvar, men att ett antal frågor måste utredas på politisk nivå. Det är ett intressant uttalande där ÖB tar bladet från munnen eftersom i princip alla uttalanden om solidaritetsförklaringen tidigare har skett på politisk nivå.

Solidaritetsförklaringen i sig behöver formuleras tydligare, inte främst i ord utan mer i handling. Att bistå andra nationer med militär hjälp är ingen enkel sak, speciellt om man inte själv har alla komponenter som behövs för att transportera och underhålla hjälpstyrkan.

Vad dock få verkar ha förstått, framförallt på politisk nivå, är att det är än mer komplicerat att ta emot militärt stöd om det ska ske effektivt och som bekant är Sverige idag helt beroende av utländskt stöd för att klara sitt eget försvar - därav solidaritetsförklaringen.

Frambasering av utländska stridskrafter till svenskt territorium för att bidra till svensk säkerhet förutsätter en fredstida överkapacitet avseende basorganisation med tillhörande logistik och skydd. En utländsk kontingent kommer att behöva understödjas med Host Nation Support avseende boende, bevakning, underhåll och inte minst skydd.

Frambasering av t ex utländskt stridsflyg kommer att ställa krav på att det finns baser att verka från, helst med skyddade uppställningsplatser. I anslutning till basen måste det finnas boende för flera hundra om inte tusen personer. Det ska finnas drivmedelsförsörjning, utspisning och annat logistiskt understöd. Basen behöver bevakas och framförallt även luftförsvaras med luftvärn. Alla dessa stödresurser måste den stödjande nationen ta med sig om inte den stödda nationen själv kan ställa upp med dessa eller en annan stödjande nation. Situationen blir liknande om det gäller marinstridskrafter eller markstridskrafter. För svensk del kräver detta omfattande planering och inte minst infrastrukturella förberedelser för att en militär hjälp ska bli effektiv. Naturligtvis ska samma resonemang appliceras på svenskt stöd till Baltikum, där det sannolikt kommer att handla om att utländska flygstridskrafter baseras i Sverige för att kunna verka över Baltikum.

Ska sedan hjälpen fungera måste scenariot övas regelbundet, där man provar hela kedjan med tilltransport, host nation support och genomförande. Vårt västra grannland Norge har en lång tradition av detta då NATO:s krigsplanläggning förutsatte en tilltransport av omfattande stridskrafter för att hålla Norge och därmed säkra Atlanten. Ett antal amerikanska förband hade t ex komplett utrustning förlagrad i Norge. Gör man en Google Mapsrek av norska flygplatser såsom Bodö, Bardufoss, Andöya, Banak med flera, ser man att det finns en omfattande infrastruktur runt dessa civila flygplatser för att kunna använda dem för militära ändamål. Bodö är visserligen en huvudflygstation för norska flygvapnet, men antalet shelters talar om hur åtskilliga utländska divisioner var tänkta att tillföras basen.

Scenariot övas fortfarande i Norge eftersom man där också är helt beroende av stöd utifrån. I förrgår meddelades att den norska försvarsbudgeten förstärks och nu för första gången passerar 40-miljarderstrecket. Talande är också i artikeln på norska försvarets hemsida att Norges ÖB särskilt framhåller den årliga övningen Cold Response som den viktigaste verksamheten. Cold Response genomförs varje år i Nordnorge och syftar till att träna just tillförsel av utländskt militärt stöd till Norge, att stödja dessa på plats i Norge och inte minst att samöva dessa i norskt klimat och av förståeliga anledning sker detta alltid på vintern.

För svensk del skulle en övning liknande Cold Response behövas. Det svenska återtagandebehovet för att kunna verka i närområdesscenariot är enormt, men inlärningskurvan måste bli brant. Är det trovärdigt att i ytterligare ett antal år inte ens genomföra en försvarsmaktsövning?

Tyvärr verkar man som sagt ha ytterst ringa förståelse på politisk nivå för faktumet att mottagande av militärt stöd är ytterst komplicerat och kräver mycket omfattande förberedelser för att det ska bli effektivt. Det är dock glädjande att processen kring solidaritetsförklaringen nu verkar ha gått så långt att även ÖB kan tala om den på plats i Baltikum. Diplomatiskt blir artiklar som den i den engelskspråkiga litauiska tidnngen ett tydligt "statement" om svensk avsikt.

Uppdatering 9/10 15.50: Ett förtydligande. Den norska försvarsbudgeten för 2012 är på 40,5 mdr NOK och var 2008 på 31,5 mdr kr. På fyra år har alltså den försvarsbudgeten ökats med 9 mdr NOK eller nästan 30 %.

"Something's going on ..."

2011-10-08T10:23:00.001+02:00

Majoriteten av alla större amerikanska UAV:er styrs från flygbasen Creech i Nevada USA. Från Creech AFB styrs de Predators, Reapers och Global Hawks som till hör amerikanska försvarsmakten och som ständigt flyger över Afghanistna, Irak, Libyen och ett antal andra platser.

I fredags var tidskriften Wired och dess försvarsblogg Danger Room först ut med att berätta att basens operatörsstationer infekterats med ett datorvirus. Det är illa nog i sig, men viruset visade sig dessutom vara så svårrensat att det enda som hittills har fungerat har varit att "wipa" hela datorer med filöverskrivningsprogramvaran BCWipe.

Enligt Danger Rooms uppgifter och Reuters har inte viruset hittills orsakat någon direkt skada under de två veckor som gått sedan det upptäcktes, men man misstänker att det är en keylogger, dvs ett program som lagrar tangenttryckningar och andra styrkommandon till datorn.

Händelsen visar på några av farorna med dagens högt datoriserade militära organisation. Minnet av Stuxnet lever fortfarande och tanken på att en aktör skulle kunna klippa förbindelsen till UAV:er vid lämpligt tillfälle är obehaglig. Då kan man fortfarande skatta sig lycklig att det finns en människa i systemet som ger UAV:n order om vad det ska göra och att det inte är ett ett självständigt system som fattar egna insatsbeslut.

I Försvarsmakten hanteras information med olika säkerhetsklasser i olika datorsystem, var för sig slutna. Det ställer till en hel del när det gäller arbetsmetodik, effektivitet och tiden för att få något gjort. Ändå är det starkt skydd mot just virus och även intrång. Frågan är ändå om inte ett systems användarovänlighet när man är i tidsbrist gör det än troligare att människor genar och struntar i reglerna och därigenom blottar systemet. Användande av USB-minnen där sådana egentligen inte ska användas är en känd orsak och diskuteras även som orsak till angreppet på Creech AFB. Samtidigt är det ingen mening att skydda informationen om det gör att man själv inte kan använda den.

Man kan även förundras över att Danger Room har fått tag i nyheten om virusangreppet. Normalt är detta något som man verkligen vill hålla hemligt eftersom man annars ger en kvittens till angriparen på vilken effekt angreppet har fått.

Nedanstående kommentar på Danger Room ger onekligen en möjlig orsak till virusangreppet:

"The big problem is that the drones keep ordering refueling boom enlargement kits, and four of them tried to fly to Nigeria to collect on a half-million gallons of jet fuel that was left there by a former Minister of Aviation."

Svd, DN

Amerikanska pekpinnar

2011-10-05T18:33:00.001+02:00

I dagarna pågår en stor NATO-konferens i Bryssel, där även försvarsminister Sten Tolgfors kommer att delta imorgon för att diskutera Libyeninsatsen.

Idag talade den nye amerikanske försvarsministern Leon Panetta, samt NATO:s ordförande, f d danske statsministern Anders Fogh Rasmussen. Panetta tog vid där hans företrädare Robert Gates slutade, nämligen med mycket kraftiga pekpinnar åt NATO:s medlemsländer, där han pekade på vikten att ta sig i kragen när det gäller att vidmakthålla och utveckla varje lands militära förmågor och därmed även organisationens.

Bakgrunden står naturligtvis att finna i de mycket kraftiga militära neddragningar som görs i alla organisationens medlemsländer till följd av den ekonomiska världsituationen, men som också gjorts historiskt när länderna "slappnat av" i och med det kalla krigets slut. Det hela manifesterades i NATO:s stora problem att hålla igång Libyeninsatsen, där land efter land snabbt fått slut i sina vapenlager och där USA varit tvunget att ställa upp med avsevärda lufttanknings- och telekrigsresurser för att hålla insatsen igång. Samtidigt genomför Indien, Ryssland och Kina mycket omfattande satsningar på sina försvarsmakten, där t ex den indiska i dagarna övar scenariot att föra krig med Pakistan och Kina samtidigt.

Problemet är högst reellt och någon-annanismen har växt sig allt större där de enskilda nationerna anser det nog att förlita sig på att något annat land löser ut, eller lånar ut sin förmåga istället för att man håller sig med förmågan själv. Ofta tar sig detta former i modeord som "pooling" och "sharing" – lösningar som säkerligen fungerar utmärkt vid vardagsverksamhet och övningar i fredstid och vid högst begränsade insatser, men som inte fungerar när saker och ting ställs på sin spets, vilket Libyeninsatsen är ett tydligt exempel på. Inte bara Panetta varnar nu för att den tid där USA kunde hålla Europa under armarna är förbi.

Det behöver nog inte understrykas att detta är aspekter som i högsta grad måste vägas in när vi formar vår egen försvars- och säkerhetspolitik. Det EU eller NATO som vi helt format vår säkerhetspolitik runt har kanske inte möjlighet att stödja oss även om viljan skulle finnas.

Ett EU-land som man däremot inte behöver oroa sig för avseende militära utgifter är Grekland. Samtidigt som det nu bara är en fråga om när, inte om, landet ska förklara sig bankrutt visar det sig att landet precis tecknat kontrakt på 400 stridsvagnar och funderar på nya stridsflygplan och örlogsfartyg …

Se även Cornucopia

Väntat resultat avseende Syrien

2011-10-05T08:38:00.000+02:00

Ryssland och Kina lade i natt in sina veton mot att FN:s säkerhetsråd skulle anta en resolution mot regimen i Syrien. Resolutionsförslaget fördömde den syriska regimens agerande mot civilbefolkningen, krävde ett slut på våldsamheterna och att regimen skulle respektera de mänskliga rättigheterna. Vidare önskade man i resolutionen att generalsekreteraren skulle utse ett särskilt sändebud för Syrien. Resolutionsförslaget avslutades med att FN:s medlemmar bör överväga sanktioner enligt FN-stadgans artikel 41 (dvs ekonomiska) om den syriska regimen inte följer resolutionen inom 30 dagar.

Det är med andra ord en resolution som sänder ett tydligt och avvägt budskap till den syriska regimen. Kina menar å sin sida att omvärlden inte ska blanda sig i vad man anser är syriska interna angelägenheter. Ryssland menar på att "vissa västerländska huvudstäder agerar för hastigt när det gäller att bedöma den syriska regimens illegitimitet" och hänvisar till "vissa händelser i Nordafrika".

Även om resolutionsförslaget bollats tidigare i Säkerhetsrådet, borde utgången av nattens omröstning inte komma som en överraskning för någon. Såväl Ryssland som Kina har avsevärda intressen i Syrien och därmed även den syriska regimens fortlevnad. För rysk del utgör Syrien grunden för landets marina närvaro i Medelhavet och man har investerat stort i att bygga ut och modernisera flottbasen Tartus. I och med den libyska regimens fall är Syrien det enda landet där Ryssland kan påräkna ett starkt stöd i Medelhavsregionen. Kina har också investerat i Syrien, bl a i oljesektorn, men framförallt för att man ser landet som en kommande språngbräda för en ny sidenväg in i Europa. En resolution mot den syriska regimen är också känslig vad gäller kinesisk inrikespolitik och landets efterlevnad av de mänskliga rättigheterna som ju lämnar lite att önska.

Såväl Ryssland som Kina hade även investerat i Libyen och den libyska regimen, men Gadaffi hade på något sätt lyckats förlora deras gunst eftersom resolution 1973 ändå gick igenom. Resultatet för rysk och kinesisk del blir nu med stor sannolikhet att ett antal redan ingångna kontrakt rivs upp, vilket det libyska övergångsrådet redan varnat för.

Fyra länder lade ner sina röster i nattens omröstning, Brasilien, Sydafrika, Indien och Libanon. Det sistnämnda landet kan man lätt förstå varför det lade ner sin röst. De övriga tre är egentligen värda ett separat inlägg.

För övrigt passerade det ryska landstigningsfartyget Cesar Kunikov härom dagen Bosporen för en seglats i Medelhavet och i november löper ut Rysslands enda hangarfartygsgrupp ut från Murmansk med destination Medelhavet.

Kalla fötter i kalla kriget

2011-10-03T08:36:00.000+02:00

F d ÖB Bengt Gustafsson gästbloggar hos Försvar & Säkerhet om sin forskning kring det hemliga svenska NATO-samarbetet som kom till en vändpunkt 1984, då mycket av dokumenten förstördes och nya amiraler och generaler inte längre informerades av ÖB. Gustafsson funderar kring huruvida detta inte var ett resultat av att Sovjetunionen dragit åt tumskruvarna mot den nya svenska Palmeregeringen att markera mot USA, samtidigt som Palme skulle ha blivit oroad över det växande antalet officerare som kände till planeringen.

Gustafssons forskning går därmed på samma linje som Robert Dalsjös Lifeline lost, i vilken beskrivs hur den tidigare regeringen Palme på 70-talet ej meddelade den nya borgerliga regeringen om livlinan västerut, varvid denna regering bedrev den säkerhetspolitik man trodde var gällande. Det hade varit ett socialdemokratiskt självmord att meddela detta faktum till den borgerliga regeringen som hade kunnat utnyttja informationen till att sopa Palmes socialdemokrati av banan. Kanske växte den oro Gustafsson beskriver fram redan då? Allt stod att förlora med att bli avslöjade med en politisk linje som var diametralt motsatt till den starka linje man officiellt stod för.

De enda som var förda bakom ljuset var den svenska befolkningen, när bägge stormaktsblocken var väl medvetna om vad som försiggick. Sverige utgjorde under det kalla kriget halva den europeiska fronten från Barents Hav till Medelhavet mellan NATO och Warzawapakten. I händelse av ett tredje världskrig i Europa är det svårt att se att man skulle acceptera att halva spelplanen var off-limits. Det fanns då all anledning för såväl NATO, WP som Sverige att redan i fredstid genomföra långtgående förberedelser för det fall alla utgick ifrån, nämligen att Sverige skulle stödja NATO.

Visst är det väl en ödets nyck i så fall att vi i dagens i Sverige, där solidaritetsförsklaringen ska utgöra en hörnsten i vår säkerhetspolitik samtidigt utifrån ett missuppfattat arv inte har tillåtit oss göra förberedelser för att ta emot utländsk militär hjälp, när sanningen egentligen är att vi historiskt hade mycket långt gångna förberedelser, men officiellt var alliansfria med uttalad avsikt att vara neutrala i händelse av krig i närområdet?

Gästinlägg: Del 1 - Förmågeglappet i luftförsvaret riskerar att kvarstå efter 2013

2011-09-29T08:40:00.004+02:00

Stridbare ledningssystemsdebattören Peter Neppelberg är än en gång på marsch och debatterar ledningssystem med Riksdagens försvarspolitiker. Nedan följer det inlägg som under morgonen skickades till ledamöterna, andra befattningshavare och media. Återigen verkar oförmågan att förstå ledningssystems komplexitet ha manifesterats i ett förmågeglapp. Denna gång har man lyckats sälja Försvarsmaktens flygspaningsradarflygplan innan ersättare finns operativ. Helt otroligt när man samtidigt försvarspolitiskt talar om en ambitionshöjning i närområdet. Taktkänslan är tveksam.

Wiseman

--------------------------------------------------

Del 1 - Förmågeglappet i luftförsvaret riskerar att kvarstå efter 2013

Bakgrund
Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan FM tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, dvs att överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för interoperabla system.

Avskaffandet av den svenska identifieringsutrustningen för flygplan skedde omgående. Nyanskaffade krypterade radio och datalänkar för stridsledningscentraler och flygplan, TARAS/Radio 90, ställdes i malpåse utan att någonsin användas. Utvecklingen av det inhemska högre taktiska ledningssystemet IS LUFT avbröts, osv.

Allt eftersom de äldre flygplanen JA 37 och senare JAS 39A/B omsattes till den senaste versionen JAS 39 C/D uppstod ett s.k. förmågeglapp, förmåga till att leda luftstridskrafterna med säker data- och talkommunikation mellan flygplan och stridsledningscentral samt ett fungerande krypterat igenkänningssystem.

I december 2008 startade Allan Widman en debatt i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”. Därefter har debatten rullat på i medier och bloggar. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera Wisemans Wisdoms blogg om Ledningssystem som sammanfattning.
http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

Förmågeglappet
Efter att frågan uppmärksammats i massmedia och inom försvarsutskottet fattade Försvarsmakten våren 2009 beslut om att glappet skall täppas till i två steg:

Initial dataledningsförmåga för utbildning klar till 1:a kvartalet 2010
(Q1 2010)
Full interoperabel förmåga med start 3:e kvartalet 2011 (Q3 2011) och slutförd 2012 (Q4 2012)

Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram. Den initiala förmågan att i begränsade övningsområden över Sverige datastridsleda JAS 39 C/D från våra stridsledningscentraler med amerikanska krypton uppnåddes 4:e kvartalet 2010.
Full interoperabel förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar har framflyttats ca ett år och aviserats med start 4:e kvartalet 2012 och slutförd 4:e kvartalet 2013.

Trots de reviderade framflyttade planerna är det knappast möjliga att uppnå verklig förmåga i de senaste deklarerade tidpunkterna , Q4 2012 och Q4 2013, enligt de utfästelser FM har gjort gentemot Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

Vari består de nya problemen?

- Försvarsmakten har organiserat utvecklingsarbetet på fyra täter, mark, sjö, luft och ledning. Återtagandet av systemsamordningen har påbörjats gällande luftstridskrafterna. Dock saknas en sammanhållen systemsamordning på ”högsta försvarsmaktsnivå” mellan arenorna mark, sjö, luft och ledning.
- Anskaffning av infrakommunikationsstruktur samt radioutrustning för säkert och krypterat tal från marken är inte påbörjad.
- Beställd identifieringsutrustning för markarenan är ca ett år försenad.
- Anskaffning av ett högre taktiskt ledningssystem för order och rapportering inom luftstridskrafterna har inte effektuerats.
- Försvarsmakten har inte klarat ut problemen rörande klassning av information med svensk respektive utländsk sekretess samt hur informationen skall skyddas i inhemska system. Krypto tillhandahålls av USA.
- Föreslagen utveckling av gemensam lägesinformation, GLI/NOC, riskerar att få konsekvenser på resursfördelningen för övriga nödvändiga materielprojekt i Försvarsmakten.

I ett antal inlägg under hösten skall jag mer i detalj försöka redogöra för problematiken i vart och ett av ovanstående områden. Jag kan dock inte redan nu låta bli att beröra ett ämne som visar på bristerna i systemsamordning inom FM.

Problematiken kring luftburen ledning ASC 890
Den äldre flygande spaningsradarn, FSR 890, kunde leverera sin radarbild för incidentberedskapen i bla Östersjön på krypterat tal/data till FV stridsledningscentraler över det gamla ”analoga” radiosystemet TARAS/Radio 80.

Den ”nya” vidareutvecklade ASC890, som nyttjar sig av den nya interoperabla Link 16, är klar som plattform men inte godkänd annat än för utbildning och övningsverksamhet i Sverige. Infrastrukturen på marken, radio och datalänkar, är inte klar förrän i bästa fall 2012 Q4. Först då har FM förmåga till incidentberedskapsövervakning och i bästa fall möjlighet till ”skarp” stridsledningsverksamhet över hela riket.

Under våren 2011 flög FSR 890 sitt sista flygpass för att därefter reexporteras till Thailand i det åtagande som Sverige har med 12 JAS 39, två FSR 890 och stridsledningsutrustning.
Idag saknar Sverige förmåga att dagligen skicka upp flygande spaningsradar och i realtid leverera luftläge eller sjöläge till någon stridsledningscentral för incidentberedskapens behov. Detta blev en överraskning för delar av HKV att förmågan saknas trots att både insatsstaben och produktionsledningen varit med och berett ärendet innan försäljning.

Sentens: Avveckla aldrig det gamla oftast väl beprövade trots sina brister innan man med säkerhet vet att det nya är på plats och fungerar!

Vänligen
Peter Neppelberg

Utebliven respons

2011-09-28T21:29:00.002+02:00

Igår publicerades ett inlägg som uppmärksammade den stora mängden omfattande ryska militärövningar som just nu och mer specifikt en av övningsmålsättningarna med övningen Center 2011, att utprova användande av uppdragstaktik i ryska armén.

Det är lite förvånande vilken klen respons detta inlägg har fått och man börjar fundera över huruvida läsarna förstår implikationerna av en framtida rysk övergång till uppdragstaktik.

Vad vi har bevittnat på senare tid och nu bevittnar är att två av de faktorer som vi i Sverige ansett som uppvägande för vår avsevärt lägre numerär, är på god väg att försvinna. Samtidigt minskar vi i Sverige ytterligare numerären. I all svensk militär utbildning oavsett nivå, doktriner och reglementen betonas att vår framgång nås genom materiell överlägsenhet avseende kvalitet och framförallt genom ett ledningsöverläge med snabbare beslutsfattande varvid uppdragstaktiken är central. Kort sagt har alla exempel som beskrivs, och har beskrivits, sin utgångspunkt i att motståndaren må ha större numerär, men materiel och personal är av sämre kvalitet och framförallt tar motståndaren längre tid på sig att fatta beslut och agera utifrån dessa. Det svenska försvaret agerar innanför motståndarens OODA-loop har mantrat varit sedan OODA-loopen blev modern på 90-talet.

Nu bevittnar vi att den säkerhetspolitiskt dimensionerande faktorn i vårt närområde, Ryssland, under de närmaste åren ändrar på spelplanen. Vi kan ej längre påräkna dessa fördelar i den osannolika händelsen av en konflikt väpnad konflikt, vilket kombinerat med den ytterligare sänkta numerären skulle få allvarliga följder för svensk del.

Situationen kompliceras ytterligare av att Försvarsmakten i allt mindre grad nyttjar den i alla doktriner föreskrivna uppdragstaktiken. De internationella insatser vi deltar i handlar i mycket liten grad om att slå en motståndare eller erövra terräng vilket är då uppdragstaktiken oftast kommer till sin rätt. Snarare är det så att vi redan har för mycket terräng att hålla reda på och de hårda insatsreglerna samt samverkan med andra organisationer gör att en högre grad av detaljstyrning krävs från högre nivåer.

I och med Försvarsmaktens låga grad av övande med stora förband, samtidigt som de enda insatser som leds är av förhållandevis lågt tempo och för ledningsmässigt för svensk del av mindre omfattning, är det lätt att förledas att tro att man som chef på strategisk/operativ och till och med taktisk nivå ständigt kan hålla koll på alla sina underlydande enheter och både sin egen och motståndarens verksamhet (den svenska ledningstekniska utvecklingen har som bekant lagt några miljarder på detta i form av NBF i jakten på denna vision utan någon teknisk framgång). Så kommer aldrig att vara fallet i en reguljär, högintensiv konflikt, vilket är det dimensionerande fallet när det gäller nationellt försvar. Då är man garanterad att hamna i efterläge avseende beslutsfattande jämfört med motståndaren.

Därför blev det något av en chock för den armétaktiska staben när man under beredskapsövningen Dagny II fanns sig föra befäl över 60 hemvärnsbataljoner och därtill reguljära bataljoner utan någon som helst ledningsnivå däremellan. Dessa brister åtgärdas nu genom tydligare brigadstruktur för markstridsförbanden och regional staber för hemvärnsförbanden, men för att få det att fungera krävs omfattande övningar under realistiska förhållanden där friktioner och dimmor blir något annat än teori. Det som snabbt raserades i ett försvarsbeslut tar avsevärt längre tid att bygga upp.

Hur hanterar vi nu att vår dimensionerande, eventuelle motståndare ändrar sin taktik till att motsvara vår egen och dessutom blir, om inte redan är, mer välövad och materiellt överlägsen? Det är något som vi verkligen behöver fundera ordentligt över och hantera såväl materiellt som organisatoriskt. Av den anledningen blir man något förvånad över den svala responsen på gårdagens inlägg, jämfört vissa andra typer av inlägg.

Inte bättre svar denna gång

2011-09-28T20:43:00.001+02:00

Under förmiddagen höll Folk och Försvar ytterligare ett seminarium om det svenska försvaret, men till skillnad från det förra skulle detta vara inriktat på vart vi är på väg försvarspolitiskt. Titeln var dock lite missvisande avseende innehållet eftersom ingen egentlig politisk representation fanns.
Under seminariet presenterades också den PARP-utrvärdering NATO gjort av det svenska försvaret som försvarsministern flera gånger återkommit till under sommaren och använt som ett kvitto på den svenska försvarspolitikens förträfflighet. Detta omdöme har fått många att höja på ögonbrynen och av den anledningen var det intressant att höra formerna för utredningen och vad man utgått från.

Som misstänkt förutsätter utredningen en intagen IO 2014 och fullständig förmåga hos viktiga materielsystem, vilket t ex även försvarsdepartementets Michael Moore gör när han ständigt återkommer till hur förträffligt det står till i det svenska försvaret jämfört med andra europeiska länder. Hade det varit så att Försvarsmakten haft 100 st fullt utrustade, fullt beväpnade JAS 39 Gripen som vid behov kunde baseras ut på krigsbaser skulle man ju vara böjd att hålla med Moore. Notera att fallet med Gripen bara är ett exempel i högen.

Moore anklagar kritikerna för att sakna verklighetsförankringen, vilket naturligtvis är en intressant ståndpunkt. Frågan är bara om Moore och försvarsdepartementet mörkar kunskapen om hur det ser ut eller om man inte vet bättre. Redan den ytterst begränsade Libyeninsatsen med 5 (8) flygplan har ju ställt Flygvapnet i vissa problem så det är inte utan att man funderar på hur 100 flygplan ska hanteras. Numerär på pappret, vilket är det som upprepade gånger nämns i seminariet är en sak, medan verkligheten är en annan.

Är då PARP ointressant eller ovidkommande? Nej, definitivt inte, men däremot är sättet som utvärderingen använts som slagträ i den svenska försvarspolitiska debatten inte bra eftersom det handlar om en kommande önskad förmåga, inte verkligheten "här och nu".

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre gästade återigen Folk & Försvar och tecknade en intressant målbild för IO 2014. Vad som framförallt var intressant att höra var förmågan att TA EMOT stöd utifrån, eftersom detta med den i storlek ytterst begränsade svenska försvarsmakten är en grundförutsättning för framgång vid all form av dystrare säkerhetspolitiskt läge.

Problemet är bara att det inte finns någon ekonomisk täckning för att nå målbilden för IO 2014, vilket Försvarsdepartementet är ytterst ovilligt att kommentera. Det är då intressant att ställa Michael Moores verklighet mot Dennis Gyllensporres, där den förstnämnde helt undviker denna aspekt.

Ordentligt med tid var avsatt för frågor från publiken och ett antal intressanta frågor ställdes, men det var betydligt klenare med raka och svar. Den finska försvarsattachén undrade på vad Sverige hade baserat sin nedgång till 50 000 personer i IO 2014, ekonomi eller hotbild, och varför man hade baserat avvecklingen av värnplikten på, att de värnpliktiga var sämre soldater eller att man kanske råkat avveckla mobiliseringssystemet. Jörn Beckman återknöt till sina frågor från förra veckan, men hade inte större framgång med svar den här gången. Inte helt oväntat och Michael Moore lyckades till och med säga emot sig själv vid svaren.

Ska man se något av seminariet är väl frågestunden mot slutet det mest intressanta.

Ryska armén inför uppdragstaktik

2011-09-27T22:04:00.001+02:00

Just nu pågår en omfattande rysk övningsverksamhet. I Kaukasus genomförs övningen Center 2011, gemensamt med Vitryssland genomför övningen Gemensam Sköld och i Östersjön genomförs landstigningsövningar med ett 25-tal fartyg. En minst sagt omfattande samtidigt verksamhet för en försvarsamakt som många många fortfarande vill beskriva som på dekis.

De ryska väpnades styrkorna (försvarsmakten) genomgår just nu en omfattande modernisering på materielsidan där i princip all materiel ska omsättas till ny materiel inom det närmaste decenniet (O-platsen har för övrigt en intressant film som visar mobilisering av förrådsställda T-72 för Center-2011). Parallellt med detta håller Ryssland på att lämna värnpliktssystemet för att delvis alternativt gradvis övergå till ett yrkesförsvar.

Vad som är mer intressant är att läsa att en av målsättningarna med Center 2011 är att utprova en övergång till uppdragstaktik i den ryska manöverkrigföringen. Sovjet var en av pionjärerna inom manöverkrigföring och Ryssland tillämpade detta senast i Georgienkriget med stor framgång. Den avgörande skillnaden mellan västerländsk och rysk manöverkrigföring är på vilken nivå initiativet ligger. I många västländer (och ytterst situationsberoende) kan initiativet i strid ligga på mycket låg nivå utifrån vilka ramar som givits för stridens förande från högre stab, vilket är mer känt som uppdragstaktik. Man förlitar sig på att chefen längst fram i linjen kan bedöma situationen bäst och ger i förväg denne mandat att agera när möjlighet upptäcks, istället för att behöva vänta på beslut från chefer flera nivåer ovanför. I den sovjetisk/rysk modellen har initiativet varit förbehållet mycket hög nivå och man har istället tillämpat ordertaktik i sin manöverkrigföring.

Ryssland har nu sett sig tvunget att vända sig västerut för materielinköp för att tillräckligt snabbt hinna modernisera sina väpnade styrkor. Den inhemska industrin är inte tillräcklig, vilket bland annat Försvar & Säkerhet skriver om. Efter Georgienkriget har Ryssland tecknat utländska kontrakt på bland annat pansarfordon, UAV:er och lednings/landstigningsfartyg av typ Mistral. Efter Georgienkriget har de väpnade styrkor utvärderats med anledning av en rad upptäckta brister under kriget, varvid man i mångt och mycket tittat västerut. Av dessa anledningar är det nu mycket intressant att notera att man i en så stor övning som Center 2011 bestämt sig för att utprova uppdragstaktik.

Väljer man att fortsätta med uppdragstaktik är det sannerligen ett paradigmskifte vi skådar i de ryska väpnade styrkorna. Detta kommer att påverka all militär utbildning och doktrin i västländer som förutsätter att ryska förband agerar utifrån ordertaktik/kommandostyrning.

Som jämförelse kan nämnas att det svenska försvaret enligt nu gällande, kommande och gamla doktriner ska baseras på uppdragtaktik. Uppdragstaktik är inte något som bara beordras fram utan det är i det närmaste en kultur där initiativförmåga och ansvarstagande premieras på alla nivåer. Tyvärr måste man nog säga att vi kommer allt längre ifrån detta i den fredstida försvarsmakten, där högre nivåer känner ett mycket starkt kontrollbehov över detaljer och lägre nivåer inte längre vågar ta intiativ och försöker skjuta ansvar uppåt. Måhända behöver även Sverige en längre och mer omfattande övning likt Center 2011 för att åter hitta tillbaka till uppdragstaktiken.

(Intressant är naturligtvis också att läsa att lede fi i Center 2011 utgörs är radikalt islamistisk. Inget "Stormakt Röd/Grön/Gul" etc där inte...)

Knyta ofrivilliga band eller ta risken på egen hand?

2011-09-27T19:27:00.000+02:00

Irak meddelar idag att man skrivit kontrakt på 18 st amerikanska F-16 Block 52, vilket blir ännu en omfattande amerikansk krigsmaterielexport till landet. Irak har sedan tidigare köpt en hel del amerikansk krigsmateriel och därtill tagit emot ännu mer i bistånd. Hela den irakiska krigsmakten är idag i princip uppbyggd av USA och tränad av såväl amerikanska försvaret som en rad olika säkerhetsföretag, kontrakterade av amerikanska försvarsdepartementet för ändamålet.

Utöver att Irak får en modernare krigsmakt, säkerställer också USA ett irakiskt långsiktigt beroende av amerikansk export och välvilja. Irakiska officerare och politiker blir nu mer eller mindre omedvetet skolade i att tänka amerikanskt och välja amerikanska lösningar. Detta är ett fenomen som stormakterna länge utnyttjat, men som mycket sällan diskuteras. Man kan också konstatera att vad är väl ett bättre sätt att skapa detta beroende än att vara först på plats direkt efter ett krig eller en konflikt. Det nya Libyen kommer nu att bli en enorm marknad för västerländska företag när den nya regeringen ska kasta av sig det gamla sovjetiska oket i form av materiel och utbildning.

I Dagens Industri diskuterar f d försvarsministern Anders Björk om vad alliansregeringens försvarsmaterielpolitik får för följder. Utöver vad Björk skriver finns det återigen anledning att påpeka att det finns ingen hylla för krigsmateriel. Det finns inga lager det går snabbt att köpa från i händelse av ofred. Den enda hylla som finns är den egna när materielen väl är inköpt. Väljer man att köpa det som populärt kallas färdiga lösningar, får man finna sig i att denna materiel också måste anpassas för svenska förhållanden och svensk taktik alternativt att vi ändrar vår taktik till den utländska. Då närmar vi oss samma beroendeställning som t ex Irak befinner sig i.

På samma sätt som vi inte ska gynna svensk förvarsindustri för gynnandets skulle, ska vi heller inte förledas att tro att det är så mycket billigare att köpa utländsk materiel och utländska lösning i form av dessa "färdiga lösningar". Försvarsmakten är idag full av "färdiga lösningar" som visat sig vara alltifrån färdiga och istället måste modifieras för stora summor. Utan bistånd från andra länder när vi handlar av den inhemska industrin är det också lätt att hamna i knät på denna produkter inte fungerar som de ska. Det finns en stark historia av att inte pressa den inhemska försvarsindustrin för hårt, utan att istället lägga extrabeställning för att få någon ordning på materielen. Det blir dyrare, men industrin går inte omkull. Jobben räddas, men försvarsmässigt blir materielen en papperslösning. Det må ha gått an när man inte trodde att försvaret skulle användas, men när det plötsligt blir tal om insatser i andra världsdelar finns det de som sätter i halsen när bluffen plötsligt synas.

Valet mellan import och egen industri är inte lätt.

Snabb respons

2011-09-25T12:16:00.002+02:00

Under Försvarsmakten kommenterar på Försvarsmaktens bloggportal kommenterar nu Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten fallet där "Lt M" i ett gästinlägg på WW berättar att han under september får 70 öre i lön på grund av okänt fel i lönehanteringen.

"Vad gäller det fall som lt. M beskriver kommer det att tas upp på ÖB ledningsmöte på måndag för att med ledning av uppgifterna och med stöd av FM HRC och angiven förbandschef åtgärdas som särskilt ärende."
Informationsdirektören ska ha all heder av att ha agerat så snabbt och för ett mycket bra svarsinlägg på Försvarsmakten kommenterar.

Informationsdirektören berättar också i sitt inlägg om de åtgärder som nu vidtas för att komma till rätta med problemen på HR-sidan:

En intern översyn över lönesystemet på uppdrag av GD.
Kvalificerad utbildning av personaladministratörerna inom FM HRC.
Extra kontroller inför varje löneutbetalning.
Förenklingar i systemuppsättningen för löneindateringar.
Förändrade rutiner för att hantera fel.
Personalförstärkningar på HR-direkt.
Chefer får egen tid i HR-direkt för att minska kötiden.
Utbildning av chefer i underlagshantering.
Vissa fall redovisas särskilt för C LEDS för uppföljning.

Bra åtgärder allihop. Man kan dock ställa sig frågan vad Försvarsmakten egentligen tjänade på HR-transformationen, där syftet var att spara pengar på HR-sidan genom att ta bort lokala lönekontor, reseavdelningar, och till stora delar även personalavdelningar för att istället centralisera dessa och lägga ut delar av personalavdelningarnas ansvar på chefer i kärnverksamheten. Med de personalförstärkningar som nu genomförts och andra åtgärder skulle det vara intressant att se en kostnadsjämförelse. Klart är i alla fall att arbetstagare och chefer i kärnverksamheten fått lägga avsevärt mycket större andelar av sin arbetstid på HR-frågor än tidigare. Det är erfarenheter att ta med inför framtida rationaliseringar i stödverksamheten.

Snart sitter vi kanske åter med en fanjunkare på kompanierna, vars uppgift är att sköta löner, resor, ekonomi och liknande för att avlasta befälet på kompaniet. Skillnaden mot för 60 år sedan är att fanjunkaren jobbar i PRIO. Ge det sedan ytterligare några år så har fanjunkarna centraliserats till en lokal kameralenhet på förbanden.

Oavsett vilket, bra arbetat av Informationsdirektören.

En högst väntad rockad

2011-09-24T14:53:00.001+02:00

Idag kom det bekräftelse på det som i flera år varit väntat, nämligen att Medvedevperioden endast var ett konstitutionellt mellanspel innan Vladimir Putin kan återinträda som Rysslands president för eventuellt 12 år till utöver de 8 år han redan suttit fram till 2008. President Medvedev bekräftar på dagens partikongress att detta gjordes upp redan då och att han nu föreslår Putin som presidentkandidat och att han själv avser kandidera till premiärminister. Många rysslandskännare och debattörer ansåg det redan 2008 troligt att det vi ser skulle bli fallet, men kritiserades då som alltför dystopiska. Historien har dock gett dem rätt och i Ryssland har nu dessutom konstitutionen ändrats så att en presidentperiod i framtiden kommer att vara 6 år och som president får man maximalt sitta två perioder på raken.

Som västerlänning är det ofta lätt att man går i fällan att tro att ett i det egna land välkänt och väldefinierat begrepp, till exempel demokrati, har samma betydelse i andra länder. Samspråkar man med ryssar så visar det sig att många har en helt annan uppfattning av demokrati än vad svenskar har. Historieprofessorn Kristian Gerner drar sig till exempel inte för att kalla rysk demokrati för en tragisk komedi. Bland de övriga bloggarna i Rysk Mosaik finns åtskilliga redogörelser för hur det har gått till vid lokalval de senaste åren när man tagit till diverse trick för att få valen att gå åt lämpligt håll. Nu senast på diVERse skildras lokalvalet i St Petersburg som inte offentliggjordes innan det var för sent för oppositionen att anmäla kandidater. Läsvärt är också inlägget om hur det går till att byta partiledare. Det kanske hade varit enklare för vänsterpartiet och centern om kungen hade bestämt åt dem.

Bekymrande är att den demokratiska utvecklingen i Ryssland i mångt och mycket närmast backat, med allt färre fristående tidningar och med hårdare lagar. Återupprättandet av Josef Stalin i landet historieböcker är ett annat illavarslande tecken om inställningen till demokrati och mänskliga rättigheter.

I duon Medvedev/Putin har Medvedev alltid framstått som den mer besinnade av de två. Det blir intressant att se hur pass mycket rodret kommer att läggas om när Putin återtar det. I rysk demokrati är det nämligen inte många som tvekar på att Putin kommer att bli återvald. Allt annat vore en mycket stor överraskning. Putin kan då sitta ändå till 2024 som är det år då han fyller 70. Därefter kan han återkomma som president som 76-åring. En inte helt ovanlig ålder för ryska ledare.

Det finns fortfarande all anledning att hoppas på en positiv utveckling i Ryssland och bland annat genom ökad handel bidrar vi till att en sådan är möjlig. Däremot ska vi i Sverige akta oss för att hamna i beroendeställning till Ryssland genom exempelvis rysk gas. Vi bör förbereda oss på att utvecklingen inte går åt det håll vi önskar. Vi kan nämligen inte göra så mycket åt vårt geografiska läge än att acceptera det som en grundparameter i vår säkerhets- och försvarspolitik.

Exp, SvD, DN, Aft, SR, SVT, GP, RIA Novosti, Russia Today

Gästinlägg: 70 öre i lön för september

2011-09-23T17:24:00.003+02:00

Idag kom ett mail till WW från en uppgiven officer och hela den absurda historien publiceras nedan. För den utomstående kan det vara svårt att tro att det är sant, men för många anställda är detta en realitet som inträffar skrämmande ofta. Det är ett problem Försvarsmakten dragits med ett bra tag och det händer tyvärr allt oftare samtidigt som kommentarerna från Högkvarteret brukar gå i stil med att vi är medvetna om problemet och jobbar med att lösa det. En klassisk pudel. Tyvärr blir det inte så mycket resultat utan arbetstagaren ska glatt finna sig i att vara utan lön i en eller flera månader tills den slutligen betalas ut. Naturligtvis utan ränta eller kompensation.

Det är svårt att tro att denna situation skulle accepteras i något civilt företag eller någon annan bransch. Hade t ex LKAB agerat på samma sätt hade det gått ut ett ramaskri från Gruvtolvan i form av kraftiga offentliga kommunikéer. Försvarsmakten har dock en ytterst lojal personal som ändå fokuserar på att lösa sina uppgifter, men risken är överhängande att även de mest hängivna och uppgiftsfokuserade till slut tröttnar.

Personal är en organisations viktigast resurs och dess förtroende får man bara på ett sätt – genom att ta hand om den.

Försvarsmakten har under året använt sig av sloganen "Välkommen till vår verklighet". Det var av naturliga skäl ytterst lockande att lägga till det i rubriken.

/Wiseman

--------------------------

Här följer en beskrivning av mina problem med mina löner från Försvarsmakten under de senaste månaderna. Jag är normalt tjänstledig 80% från FM för att jobba på FMV. När jag deltog i FL 01 fick jag tjänstledigt från FMV och återgick 100% till Försvarsmakten under missionen (från slutet av mars till mitten av augusti inklusive leavedagar och intjänad semester). På min aprillön, under pågående insats, fick jag fortfarande 80% löneavdrag för tjänstledighet från FM, trots att vi var flera veckor in i missionen. Detta kompenserades på majlönen som var gigantisk. Junilönen var till min stora förvåning korrekt, men i juli var det återigen fel när jag inte fick någon utlandslön utan bara min vanliga I-lön i FM, vilket enligt uppgift drabbade samtliga i FL 01.

När min augustilön så kom tyckte jag att jag fick ut lite mindre än vad jag borde få eftersom den felaktiga julilönen kompenserades där. Det var ändå ungefär rätt summa så jag brydde mig inte om att kolla så noga. Förrförra helgen satt jag och gick igenom alla lönebesked från insatsen och såg då att det inte stod riktigt rätt till. Från den 15:e augusti, då jag återgick till 80% tjänstledighet från FM, hade jag fått löneavdrag 80 % för "tjg i totalförsvaret" OCH löneavdrag 80% för annan anställning, alltså totalt 160% löneavdrag. Detta lönebesked räddades av att jag även fått statlig inkomstskatt på ca -24000 (ett negativt belopp!!) vilket innebar att jag fick närmare 13000kr i skattepengar, och jag har ingen aning om varför.

På måndagen försökte jag få tag på HRC (Försvarsmaktens Human Resources Centrum, den centrala personalavdelning som ersatt det mesta av förbandens personalavdelningar /Wiseman), men eftersom det är hopplöst lång telefonkö när man ringer dit bestämde jag mig för att maila dem istället, vilket man uppmuntras att göra. Sent på måndagen fick jag ett mail tillbaka där det stod att HRC hade skapat ett ärende och att man skulle höra av sig.

I torsdags förra veckan ringde en av cheferna på FL 02 och frågade om jag kunde åka till Sicilien om en vecka. Jag var först inte särskilt sugen, och dessutom ganska överraskad eftersom jag levde i tron att jag enligt den skuggplanering som fanns inte skulle behöva åka förrän i slutet av november. Nåväl, efter att ha pratat med mina kollegor som kan lösa befattningen (tre, plus kollegan vi skulle lösa av), och fått ok av min chef på FMV att ta ledigt oktober ut, meddelade jag att jag kunde ställa upp. En förutsättning var att jag blev beordrad att åka, eftersom jag bara varit hemma 2 månader sedan FL 01 och tyckte att det skulle synas att man tog personal som nyligen varit på insats.

En vecka efter att mitt ärende registrerats hos HRC hade de fortfarande inte hört av sig, så i tisdags skickade jag ett mail för att fråga hur det gick med mitt ärende. Inget svar.

På onsdag eftermiddag åkte jag ner till Ronneby för att hämta ut utrustning och förbereda mig för att åka ner till Sicilien under helgen. Jag hade då fortfarande inte fått någon order om internationell tjänstgöring, men litade på att det skulle lösa sig under veckan eftersom man särskilt hade bett mig att åka ner.

Efter en dag på flottiljen igår kom jag tillbaka till hotellrummet, och gick in på min internetbank för att kolla mina lönebesked (från FMV och FM) eftersom jag fått sms om att de kommit in. Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag endast får ut 70 öre från FM. Jag öppnar lönebeskedet och där är samma siffror; 2x80% löneavdrag för tjänstledighet. Det enda som gör att jag inte blir betalningsskyldig är att jag även fått en massa retroaktiv lön (som nog för övrigt inte heller stämmer...) vilket gör att slutsumman hamnar på 70 öre efter skatt.

Först blev jag helt paff, men sedan mer och mer förbannad. Här har jag ställt upp, och med bara några dagars varsel skjutit ut mig från mitt liv och mitt vanliga jobb (där jag är en singelkompetens) för att bemanna en befattning i insats utan att egentligen behöva göra det. Jag hade ju en beviljad tjänstledighet för att jobba i FMV och kan därför inte beordras i utlandstjänst om jag först inte frivilligt återgår i 100% tjänst hos FM. Jag skrev ett långt sms till min närmsta chef i Försvarsmakten där jag med kraftuttryck förklarade situationen, och att jag inte tänkte åka någonstans om man inte löste mina problem under fredagen.

Under fredagen lade min chef ca 4-5 arbetstimmar på att ringa runt och försöka lösa ut min lön, och att försöka förstå vem som var ansvarig för att beordra mig i utlandstjänst och om och när en sådan order kunde tänkas komma. HRC ringde naturligtvis inte tillbaka som de lovade, så min chef fick ringa upp igen och sitta i telefonkö i en halvtimma. Till slut blev beskedet att de hade rättat det som var fel i PRIO, men att de inte kunde se till så att jag fick några pengar förrän på oktoberlönen. Eventuellt kunde man fixa det på lönekontoret i Boden, men "hon" var inte tillbaka på jobbet förrän på måndag (märkligt att det bara är en handläggare på lönekontoret som kan administrera utbetalningar?).

Ett ljus i mörkret är att C F 17 efter tidigare problem med löneutbetalningar lovat att alla på flottiljen ska få ut sin grundlön, och om det strular så tar man det ur flottiljens kassa så länge. Med detta, och att min chef (som är en av ytterst få i den här soppan som jag litar på gör sitt jobb) lovade att prata med Boden på måndag och se till att jag på något sätt får pengar, lät jag mig till slut nöja i lönefrågan.

Strax efter klockan tre i eftermiddags ringde så min chef och sa att nu var även en order om min utlandstjänstgöring på väg från FTS, som till slut visat sig vara ansvariga för att ta fram en sådan. Han skulle inte hinna få den innan han gick för dagen, men lovade att maila den tilll mig på måndag så att jag själv skulle få läsa den. Jag har dock ingen möjlighet att se ordern innan avfärd, men jag litar som sagt på min närmsta chef så jag nöjde mig så.

Så nu ser det ut som att jag kan åka i helgen ändå, men det känns inte direkt som ett optimalt sätt att förbereda sig inför en insats. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet med att vara förbannad får jag nu försöka fokusera på uppgiften istället. Lojal som jag är mådde jag samtidigt dåligt av att hota med att inte åka eftersom jag inte vill svika mina kollegor, men någonstans fanns en gräns även för mig. För första gången efter åtta år som yrkesofficer ställde jag mig igår kväll frågan: ”Är det verkligen värt det här? Är det här jobbet verkligen värt all skit man får från sin arbetsgivare?” Och svaret var inte alls lika självklart som det en gång varit.

Någonting som stör mig särskilt i den här historien är att löneutbetalningarna, förutom att de är fel, inte rättas till förrän på nästa månadslön. När jag har fått ett felaktigt löneavdrag på 33000kr förväntas jag bara acceptera att det kommer att kompenseras på nästa lön. Men hur ska jag våga lita på det efter alla fel? Hur kan det vara så svårt att betala ut korrigeringar direkt? Och hur ska jag kunna planera min ekonomi när jag aldrig har en aning om jag får någon lön, och i så fall hur mycket? Och hur kan man ha ett lönesystem som utan att varna släpper igenom löneavdrag på mer än 100%? All heder åt C F 17 som i brist på centrala åtgärder åtminstone ser till att personalen får ut sin grundlön, men det räcker inte. Försvarsmaktens personaldirektör Per-Olov Stålesjö och C Insats Anders Lindström talade om Försvarsmakten som en god arbetsgivare, med anledning av införandet av obligatorisk utlandstjänst förra året. Men en god arbetsgivare hanterar inte löneutbetalningar på det sätt som skett den senaste tiden.

Det måste bli ett slut på alla dessa felutbetalningar av löner! Det får faktiskt vara nog nu! Uppenbarligen är PRIO för dåligt för automatiska löneutbetalningar just nu, men vad är problemet? Man får väl anställa några som granskar alla lönebesked till dess att PRIO blir mer pålitligt, vad vet jag? LÖS UPPGIFTEN! NU!

Det kommer jag att göra. Trots allt.

Lt M

(Tilläggas bör att samtliga av mina lönebesked från FMV under den här perioden [som vanligt] varit ett under av korrekthet, trots samma tidsförhållanden när det gällt att få in tjänstledigheter och annat. Kontrasterna är uppenbara, och kanske har Försvarsmakten ett och annat att lära av FMV i det ökade samarbete som nu är förestående...)